Jag drömde att jag samlat klassen framför mig och inlett undervisningen. Eleverna var med eftersom jag alltid relaterar och kontaktar dem för att dela min koncentration. Vänlig är jag när jag leder uppmärksamheten mot det jag önskar att vi ska göra tillsammans. I drömmen blev jag avbruten av andra vuxna som hade ärenden till klassen. Varje sådant avbrott avbryter det viktiga och känsliga hållandet av eleverna och avbrottet visar också att innehållet är mindre viktigt och att det som avbryter har större vikt. Som när idrottsläraren vill komma in och skälla på eleverna för lektionen idrottsläraren haft. Nog är jag av den åsikten att idrottsläraren har rätt att säga till men undrar lite om tillfället är valt med omsorg. Jag drömmer att jag fångar in klassen igen, och igen, och igen för att slutligen inte orka. Jag räknar till alldeles för många avbrott i undervisningen att eleverna släpper taget om det vi ska göra och jag känner mig som en gammal vevgrammofon som upprepar samma saker om och om igen. Innan lektionen är slut har vi blivit avbrutna åtta gånger.
I mitt verkliga undervisande liv har jag lärt mig att inte låta mig bli avbruten utan jag försöker visa att det vi gör i klassrummet är det viktigaste och att den som har något att säga måste vänta tills ett lämpligt tillfälle ges. Det kan låta hårt men så är det. Jag måste visa att undervisningen och elevernas arbete och engagemang kommer i första rummet.
Vid ett av många, många besök i ett av de klassrum och de lärare jag handledde upptäckte jag att läraren blev avbruten upp till åtta gånger under samma lektion. Det samlande fokus som läraren inledningsvis gett eleverna upphörde efter några gånger. Läraren fick svårare att samla eleverna och några suckade högt när läraren återigen blev avbruten. Med rätta. Läraren var inte medveten om att läraren blev avbruten så många gånger och när jag pekade på det och lärarens förmåga, trots allt, att så många gånger återföra eleverna till det centrala blev läraren förvånad. Utan att ha tänkt på dessa avbrott kunde en kultur vid skolan synliggöras och därmed adresseras. En förändring i attityd hos alla som arbetar i skolan att undervisningen kommer i första rummet. För många avbrott eller konkurrerande störmoment hindrar både eleverna och läraren.
Det är lätt att prata om att undervisningen kommer i första rummet. Men om den i verkligheten inte gör det blir det fina ord. Den arbetsinsats som läraren gör blir tummad på och eleverna vars lärande störs och därmed äventyras.
Det vi kan göra är att notera hur vi blir störda och varför. När vi ser ett mönster kan vi åtgärda det tillsammans och därmed skapa en annan kultur i skolan.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om du vill läsa mer har jag skrivit om detta i både Läraren inom mig och Undervisningen mellan oss.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
