Tankar om föreläsningar – från göra till tänka

Jag föreläser och har föreläst i många, många år. Att föreläsa innebär, för mig, att lyfta en aspekt av undervisningen och ge perspektiv på det man föreläser om. Föreläsningen må inspirera, gnaga, väcka känslor, dvs, appellera till känslor och kunskaper inom professionen. Ibland kan lärare säga att jag gör så där som du berättar. Inte sällan handlar det också om bekräftelse men andra gånger kan det handla om att väcka känslor av brist. I ett system där bristen ständigt påtalas och känns i lärare är det viktigt att tala om den egna lärande utvecklingen, dvs, att jag är en lärande och att jag aldrig någonsin blir klar eller färdig med det jag gör. Det handlar sällan om görande utan om hur läraren tänker, förstår och är beredd att förändra eller införliva det som sägs.

Detta görande som leder till att vi prövar det vi fått ta del av för att senare överge det vi fått till livs. Det fungerade inte, kan lärare säga. Och så överger vi vårt eget lärande och ger upp om förändringen som kan komma med det vi lär. I en skola där mycket skickas till oss av uppdrag och innehåll där vi förväntas mottaga och omsätta i en takt som liknar en bollmaskin vid en tennisträning. Vi hinner inte fånga alla bollar. De vi fångar tvingas vi lämna då nya bollar fortsätter att skickas oss. Ibland springer vi förtvivlat efter de bollar som passerade oss och handlar i brist och med känslor av skuld. – Vi hann inte, så mycket annat man måste.

Jag minns då jag utbildade mig på Nya Zeeland. Jag samlade på mig allt det eleverna gjorde. Kopierade uppgifter, kopierade listor, kopierade böcker de läste och min kopierade hög blev efter varje dag större och större. Jag var orienterad mot att göra. Jag var blockerad av att omsätta. Jag tänkte mer på att detta ska jag göra med eleverna. Det var tur att jag var där en längre tid för jag insåg snart att detta inte räckte till. Jag behövde studera läraren och jag måste veta något om hur läraren tänkte. Inte bara vad eleverna gjorde. Därför slutade jag att kopiera uppgifter. Jag studerade lärarens förhållningssätt, frågemönster och hur eleverna genom läraren fick tankeutrymme och möjlighet att berätta och förklara. Jag behövde komma in i tankarna om undervisningen för att förstå vad och varför. Detta arbete var långt mycket mer krävande än vad mina kopierade papper gav mig. Jag behövde också förstå skolsystemet och något om läroplanerna för att se skillnader och likheter med den jag följde.

Lärare måste skynda. De springer i skolan. Ett system av brister och för lite av fördjupande  och att stanna upp för att just tänka. Stress gör oss både upptagna för relationer och gör att vårt tankesystem smalnar av. Vi gör för att vi vill det bästa för våra elever. Vi gör för att vi tänker att vi omsätter något nytt och vi gör för att vi vill pröva. Den stora prövningen handlar om att tänka om det vi gör, addera forskning och jämka med praktik, få ett språk för det vi tänker och fördjupa våra kunskaper när vi gör det.

När vi säger att ”det funkade inte” handlar det om bristen på det som krävs för att det ska fungera. Vi måste få tänka och diskutera. Varför fungerade det inte? Hur uthållig måste jag vara? Var kan jag hämta en inre vision om det jag fått ta del av? Vi måste ha fått en inre bild av det vi ska göra och vi måste hålla den bilden som ges oss eftersom förändringar är svåra och kräver medvetenhet. Det kan inte vila på en enskild lärare att skapa utrymme för tänkande utan det är ett system som skolan måste bryta med.

Att efter en föreläsning skriva kan vara ett sätt att ge tid åt tankeverksamheten:

  • Vad kände jag igen?
  • Vad betydde det för mig att jag kände igen mig?
  • Hindrade mina kunskaper mig att ta in något nytt?
  • Vad utmanade föreläsningen med?
  • Hur kände jag?
  • Varför reagerade jag?
  • Vilka fotografier tog jag?
  • Vad är gemensamt i fotografierna?
  • Varför var dessa fotografier viktiga för mig?
  • Vad ville föreläsaren förmedla?
  • Vilken teori och utgångspunkt hade föreläsaren?
  • Hur förstod jag det?
  • Måste jag gilla föreläsaren?
  • Vad händer om jag frigör föreläsaren från innehållet?
  • Vad vill jag pröva?
  • Varför vill jag pröva just det?
  • Hur gör jag om jag möter motstånd?
  • Hur tänker jag om det inte fungerar?
  • Vad tänker jag om det jag lyssnat till?
  • Hur kan jag fördjupa mina tankar?
  • Hur har jag förstått?
  • Vad gör detta med min nyfikenhet?
  • Vad gör detta med min profession?

Dela dina svar med kollegan intill dig. Ta den tid det behöver. Tänk ihop!

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

This entry was posted in Kollegialt lärande, Kommunikationen, Lärarens språk, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Om jag vore rektor, Ordförrådet, Pedagogiska samtal, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen. Bookmark the permalink.

One Response to Tankar om föreläsningar – från göra till tänka

  1. Tamy says:

    En av de absolut bästa artiklarna som jag har läst i ämnet överhuvudtaget, tack för att du delar med dig av din kunskap och erfarenhet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *