Vygotskij hoppar hopprep i utvecklingszonen

Att hoppa hopprep – en liten studie – av Lev Vygotskijs teori kring UTVECKLINGSZONEN:

Lärande bygger på nyfikenhet. Att vara nyfiken på någonting. Nyfikenhet kan väckas genom att man får syn på någonting. Detta tittar man på tills man känner sig manad att själv pröva. Nyfikenheten betyder att man får syn på något, man får se någon annan göra, man får se något som är gjort, man får se någon hoppa hopprep.

Jag skulle säga att nyfikenheten är kopplat till en slags relation. Relationen man får genom den modell man har som gör det man inte kan, men som man är nyfiken på.

Nyfikenheten är lärandets absoluta viktigaste förutsättning. Lika viktig som att finnas i en miljö där man får se någon göra det man inte visste fanns att göra eller hur man gör det man får se. Modellen för lärandet är den som redan kan. Den som kan behöver inte visa upp sitt kunnande utan är i godan ro i färd med att göra det den personen kan. Om jag hoppar hopprep så gör jag det för att jag vill, tycker om det och för att jag lärt mig och det roar mig att hoppa hopprep. Jag hoppar hopprep. Om någon ser mig hoppa hopprep för att jag själv uppskattar det så otroligt så är jag utan att känna till detta en modell för någon som aldrig någonsin sett ett hopprep eller visste att man kunde hoppa hopprep.

Låt oss hoppa hopprep med Vygotskij. Här gestaltas Lev Vygotskijs idéer av två flickor. Den som kan hoppa hopprep, alltså en hopprepshoppare och en som ännu inte kan.

Den som hoppar hopprep hoppar för det är roligt att hoppa hopprep. Den som hoppar hopprep har lärt sig hoppa hopprep. Om man frågar den som nu hoppar hopprep hur hon har lärt sig det  – så kan hon inte svara. Detta att vara i sitt lärande är svårt att beskriva för ett barn. Måste hon svara så gör hon det med en axelryckning:

– Jag tog ett hopprep och så hoppade jag.

Nu vet vi att det inte är så enkelt. Så enkelt är det bara då man har lärt sig hoppa hopprep och kan hoppa. Då är det lustfyllt, enkelt och fyller individen med tillfredsställelse. Denna känsla av att behärska. Att kunna. Det är så lustfyllt att man kan ana den inre glädjen. Det är denna lust som uppstår då man kan. Det är den som kallas det lustfyllda lärandet i våra läroplaner och kursplaner.

Vägen till detta lärande är kantat av svårigheter och framgångar. Vi kan ana hopprepets trassel, vi kan ana hur kroppen får öva för att skapa det mekaniska rörandet, vi kan ana hur hopprepshopparen ramlat någongång, vi kanske kan föreställa oss frustration och tårar… men inte ger den som vill upp. Den frustrationen kommer med tiden att härbärgeras. Lärandet är svårt men själva kunnandet är lustfyllt.

Då man frågar den här lilla hopprepshopperskan varför hon hoppar hopprep – ja då har hon flera svar:

– Jag såg den och den och den och den och den hoppa hopprep. Jag såg på dom och det såg roligt ut och då ville jag också pröva…

Det betyder att den här flickan har fått vara i närheten av görandet hos några andra. Hon har avvaktat med sin egna medverkan, tittat och blivit nyfiken, uppmärksammat i egen takt och då hon är redo så börjar hon sitt prövande för att lära. Det lär ta sin tid. Men hon har fått det hon behöver för att lära sig. Hon har sett, hon har fått modeller, hon har sett gemenskapen i lärandet, hon har fått se i egen takt… och så blir hon precis inne i den utvecklingszon som Lev Vygotskij talar om. Hon är där redan då hon uppmärksammar och börjar bli nyfiken på. Redan då är hon i utvecklingszonen.

Då den lilla hopprepshopparen kan vill den lilla ha uppmärk-samhet. Här kommer den vuxne bedömaren in. Det är riktigt farligt om man som betraktare börjar säga till den här flickan är duktig. Duktig är en värdering. Den här flickan säger att hon vill att vi tittar.

– Anne-Marie, titta på mig, jag hoppar hopprep!

Det är en direkt uppmaning till oss vuxna att se och inte värdera, delta och inte lägga oss i.

Detta har Vygotiskij inte skrivit om. Risken att när denna upptäckt av kunnandet fyller den lilla med tillfredsställelse så ska vi inte bedöma, utan delta, och akta oss för att störa just i detta nu.

Då jag föreläser om detta med att vara i utvecklingszonen så menar jag att vi också måste ha en stund, en paus, en vila i själva tillfredsställelsen. Här måste den som lärt sig något för handskas med sitt lärande, känna glädjen av att kunna, och få göra sitt kunnande fullt ut.

Om vi genast går in och säger att:

– Det är bra men nu ska du…

och så visar vi på nästa konststycke. Det betyder att vi tar ifrån den lärande sin känsla av just kunnande. Vi lägger genast ett nytt mål som den som lärt sig inte har begärt.

I stället ska vi stanna här. Vila. Och låta barnet hoppa tills barnet känner sig helt förtrogen med sitt hoppande. Det är frestande att delta och visa upp sina mångåriga konster i hopprepshoppande men det är absolut inte bra att göra det just nu.

Barn är generösa. De delar med sig. Den här lilla hoppreps-hopperskan ropar glatt i sin egen generösa glädje:

– Anne-Marie, kan du hoppa? Vill du hoppa?

Och självklart vill jag hoppa. Jag tar hopprepen och gör samma hopp som den lilla flickan gör. Varför ska jag ta ifrån henne glädjen att vara så kunnig och så lycklig med att genast skapa skillnad mellan hennes och mitt kunnande. Jag kan bekräfta med att göra lika, ungefär som att spegla den lillas nykunnande.

Det är när flickan själv är redo för nästa steg som detta är möjligt att tas. Då den lilla flickan känner sig redo att pröva och lägga till kunskaper. Det kanske sker då jag, som modell, kanske någon gång i min egen lycka av att hoppa hopprep gör ett litet trick av något slag och hon får syn på det… eller om hon frågar om jag ska visa… eller om hon är redo för att se vad de andra pojkarna och flickorna gör med sina hopprep… kanske hoppar de slängrep?

Vad är det?

Den lilla andra flickan är inte en hopprepshoppande flicka. Hon är en krypande flicka. Hon har långt kvar till den dag då hon är en hopprepshoppare. Hon ska krypa ur sin position och ställa sig på vingliga ben och börja gå upprätt. Under den tiden hon ska upptäcka sin förmåga att gå och springa, hoppa och ramla och allt det där… så har hon sina modeller som alldeles i närheten av henne gör saker som i sin tur väcker hennes nyfikenhet.

Då den första flickan försvinner ifrån arenan och lämnar sitt hopprep kvar på stenberget är den krypande flickan där…

Och självklart är hon – den krypande lilla – också i utvecklings-zonen:

Den lilla krypande ser fyraåringens hopprepshoppande…. drivs på av sin nyfikenhet. Vill vara i närheten av. Vill röra vid. Vill vara nära intill. Vill!  Nyfiket. I relation till en annan. Alltid denna relation till.

Det är något i just detta!

Vår förmåga att härma. Vi gör det vi ser någon annan göra.

Det är också det jag gör när jag lär mig skriva krönikor. Jag har förmågan att, utan relationen till en viss författare, läsa en annan krönika för att lära mig av den, och nästa krönika för att lära mig av den och börja upptäcka ett berättarmönster, som jag sedan kan pröva att själv utveckla. Det gäller alltså också mitt lärande, här idag, just nu.

Konsekvenserna av detta blir för mig den tanke jag utvecklat och skrivit om:
TEACHING BY DOING

– dvs – att vara en modellande lärare. Jag har myntat begreppet genom att låna det av John Dewey – Learning by doing.

Detta är att vara en modell för, att praktiskt göra det vi vill att eleverna ska göra betyder att vi medvetet skapar lärande modeller också genom att vara modeller för hur att göra, lösa, pröva och försöka. Därför ska vi  behärska och erövra begreppet modell – vi gör aktivitet av det – modellar…

som denna fyraåring i sitt hoppande gjort för denna krypande lilla. Nu ligger hopprepet där… och fram kryper ettåringen…sätter sig upp… börjar kasta runt med hopprepet… prövar handgripligen något som hon sett…något som hon är … nyfiken på. Därför HÄRMAR hon.

Då jag iakttog detta upptäckte jag att jag log. Jag aktade mig noga för att störa. Om jag stör så förstör jag. Det händer något här. Något jag vill vara alldeles i närheten av. Då log Vygotskij!