Jag undervisar barn och unga i andra länder. De har svenska språket genom föräldrar eller mor-farföräldrar. Jag möter dem genom det svenska språket. Men jag möter också deras skola i de länder de bor i. Det ger mig en inblick i skolan, undervisningen, läxorna och kulturen att lära.
Nyss visade pojken, 14 år, sina matematiksidor i arbetsboken, de med handstil och uträkningar i den egna anteckningsboken, sina utförliga lösningar, de som gick att följa och med lätthet ta del av. Antal sidor närmare 180 för läsåret. Jag drar efter andan eftersom jag önskar att detta var ett häfte från en svensk skola där matematiken inte bara visar en lösning utan en hel tankevärld hur eleven gjorde, tänkte och prövade att räkna ut, lösa problem. Detta har alltid varit mitt fokus då det gäller matematiken. Svaret är inte det enda målet utan också hur eleven kom fram till lösningen. När eleverna lär sig att ta plats på pappret, tänka synligt, pröva och utforska, går det också att se var felet kan ha uppstått och varför. Inte sällan kan eleven själv gå tillbaka och finna var det blev fel.
När barn och unga lämnar ett ämne behöver vi se över själva undervisningen och innehållen. Kanske kan ett annat tempo är att föredra. Ett är dock säkert att om man ska göra skillnad måste man veta hur eleven tänker. Då räcker inte svaret. Då behövs det tänkta.
Vänligen,
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
