Idag sitter jag med en sexåring. I samma stund jag kommer innanför dörren börjar sexåringen berätta och prata. Han är en öppen bok. Hans berättelser handlar om allt mellan himmel och jord. Mest om vattnets kretslopp som han funderar mycket om.
– Anne-Marie, säger han. Kan du den här sången?
Utan att jag svarar börjar han sjunga sin sång. Sången har han lärt sig i skolan. Den handlar om vattnets kretslopp. Om himlen och molnen. Om marken och regnet. Om älven och bäcken. Han sjunger den om och om igen.
– Allt slutar i himlen, säger han.
Efter att ha lyssnat noga och följt med honom i sången frågar jag om kranens droppar är en del av vattnets kretslopp. Han funderar och säger först nej men sen säger att han det kanske det gör. Jag frågar om hans tårar hör ihop med vattnets kretslopp. Han skakar på huvudet och säger att kisset kanske gör det. Det hamnar ju i vattnet. Man kan kissa ute också. Jag frågar om det finns något vattnets kretslopp i en öken. Han svarar att där finns det bara sand så nej, där finns inget vattnets kretslopp. Sen spritter han till och säger att där finns ju också en himmel och då måste det finnas ett vattnets kretslopp också där. Han har mycket att tänka på och han fortsätter att undra om andra droppar vatten och så säger han plötsligt att det finns mycket vatten att tänka på.
Det är han som får tänka. Mina frågor innehåller möjlighet att tänka och ska ge ett rikt utrymme för tankar, och det är han som ska få tänka. Det där med öken återkommer han till. Han säger att sanden behövs för vattnet. Sand och stenar gör vattnet rent.
En liten kille fylld med kunskaper. I en strid ström kommer de upp till ytan genom samtal och genom närvaro och lyssnande. Det är pedagogens roll. Att ge tankestoff, uppfatta vad barnet tänker och funderar på och bredda och fördjupa. Inte genast kräva nya kunskaper utan fästa frågor vid de barnet redan har. För tanke, kommunikation och lärande.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
