Rädd för innehållet i boken och rörelsen som berättar

I ett hav av bokstäver. Från en bokhandels vägg.

I ett hav av bokstäver. Från en bokhandels vägg.

Jag högläser Cecilia Sundhs bok Lisen reser vilse för en liten grupp elever. Berättelsen handlar om att åka vilse och att vara ensam när man gör det. Eleverna lyssnar noga medan de ritar på sina papper. Plötsligt slutar en av eleverna att rita. Eleven vrider sig på stolen. Jag fortsätter att läsa. Eleven reser sig upp och går runt bordet och kommer nära mig. Jag fortsätter att läsa men öppnar för eleven att komma nära genom att visa att jag kommer att ta emot eleven. När eleven är intill mig lägger jag en arm om eleven. Eleven är rädd.

Att åka vilse är skrämmande. Att resa ensam och göra det första gången likaså. Berättelsen om Lisen berör mig och barnet. Då jag var barn reste jag vilse. Jag var rädd och kände mig försvunnen. Ingen visste var jag fanns och inte visste jag heller var jag befann mig. Vuxenvärlden kändes främmande och jag var osäker på vem jag skulle fråga. Nu står eleven intill mig och jag frågar om berättelsen är spännande. Eleven svarar ja och undrar genast om vi inte ska göra något annat snart, kanske jag ska sluta läsa nu. Eleven ”stör” högläsningen av skäl jag måste vara lyhörd för.

Om vi slutar att läsa där det är som mest skrämmande kommer den rädda eleven tvingas stanna vid sin känsla av rädsla. Eleven kommer inte komma över den och inte heller känna den där lättnaden som kommer med lösningen eller de lösningar som kan komma då vi samtalar om hur vi ska göra i samma situation. Men jag måste lösa problemet med att just den här eleven tycker att berättelsen är läskig och känslorna eleven har är obehagliga för just den eleven. Vi vet aldrig när barn blir rädda och för vad de blir rädda. Att de blir rädda måste vi veta och inte avfärda (skriver om detta i Väck läshungern!).

Jag avslutar för en kort stund högläsningen och bläddrar till slutet av boken där upplösningen finns. Jag visar eleven hur det hela slutar. Det kommer gå bea. Eleven blir lugn. Det kommer gå bra. Det kommer att lösa sig till det bästa. Jag håller hela tiden en hand på elevens rygg och kan därmed känna de snabba och de lugna andetagen. Jag kan också känna rädslan som spänner musklerna och jag kan känna när rädslan släpper och musklerna får vila.

Eleven går och sätter sig igen, tar upp pennan och fortsätter att rita. Eleven tittar för en stund upp mot mig och jag visar med mina ögon att vi går igenom det här tillsammans. Min högläsarröst är trygg och den tar oss igenom farorna lugnt och sansat. Jag fortsätter att läsa. Då jag läst ut berättelsen ser eleven upp mot mig. Leende frågar eleven om vi ska läsa om den igen, snälla?

När vi läser om och om och om igen lär vi oss att möta det vi tyckte var läskigt och vi lär oss om våra känslor och att de är viktiga. Faror som kroppen larmar om ska vi ta på allvar. Rädsla likaså. Men att inte läsa klart gör att rädslan kapslas in, blir ensam och inte gemensam och det är långt mycket besvärligare än att vi kryper ihop tillsammans och känner av det läskiga ihop.

Några veckor senare vill eleven läsa boken själv.

*

I ett annat sammanhang sitter jag hos en familj och vi delar läskigheter med varandra. Vi  kommer in på våra första egna resor då vi skulle åka buss eller tunnelbana, tåg eller flyg på egen hand och hur vi kände oss. Trettonåringen kryper ihop och säger:

– Jag minns min första tunnelbaneresa, allt det där läskiga man kände … så rädd man var … så himla rädd!

 

This entry was posted in Anpassning, Formativ bedömning, Frågekonsten, Högläsning, Känslor, Kommunikationen, Litteratur och läsning, Strategier, Textsamtal, Undervisningen and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>