Jag minns dig.
Du var min elev.
Hungrig på språket.
Glupsk att lära dig.
Du kom en dag till klassrummet. Osäkert från var. Ditt språk var främmande. Jag visste inte något om ditt språk. Inte heller ditt ursprung. Varifrån kom du? I klassrummet blev du en elev. Dina ögon följde allt som gick att följa. Du skrev av de svenska orden från tavlan. Du fick kompisar. De lärde dig lekens ord, att få vara med.
Mötet med dig handlade om att så snabbt som möjligt lära sig svenska. Du kunde bokstäverna. Du uttalade orden i böckerna. Du tittade upp mot mig och fann i mina ögon att du var på rätt väg. Jodå. Uttalet var korrekt.
En dag kom du och sa.
– Pappa.
Du visade hans ansikte. Pappa arg? frågade jag.
Du nickade. Han var arg. Sen pekade du mot lampan.
– Pappa är på lampan? undrade jag.
– Pappa arg på ljuset?
De bodde i en liten lägenhet. Hela familjen på några kvadratmeter. På kvällarna läste min elev böckerna. Lampan tänd över hela familjen. Eleven läste till sent. Alldeles för sent för ett barn.
Språkutvecklingen gick med rasande fart. I klassrummet, i matsalen och på skolgården. Eleven tycktes inte ha några spärrar att lära sig. Tvärtom. Det fanns en slags otålighet att lära sig mer. En dag ville eleven veta något om myndigheterna. Elevens svenska var nu så pass bra att eleven förstod saker och ting och lade själv ihop vad som menades. Elevens språk var familjens möjlighet. De måste få stanna. Stanna kvar. Eleven var familjens länk till språket och därmed en möjlighet att formulera sig för att nå fram med det viktiga.
En dag var eleven borta. Det gick fort. Jag samlade ihop elevens saker, vartenda papper hade jag sparat. Ville följa utvecklingen från ett språk till ett annat. Jag ville underhålla den vetgirigheten som eleven visade. Jag minns att eleven behövde en penna. Ett papper. Varje dag kom eleven med något skrivet på pappret. Det var inte läxor eleven gjorde. Språket var att kasta ett ankare där eleven var. Inte bara för eleven själv utan också för elevens familj.
Jag fick aldrig ta farväl. Det fick ingen göra. Eleven försvann från klassrummet. Det fanns papper på varför. Jag tänker på elevens axlar. De som fick bära hela familjen. Eleven var den enda som fick uppleva samhället innanför. Skolan. Matsalen. Biblioteket. Allt det som barnet fick. Föräldrarna som väntade på ett beslut kunde i samlad skara stå och vänta på sitt barn som fick gå i skolan.
Jag skriver detta då jag inte kan tänka mig att ange en elev. Jag är lärare och som sådan ser jag varje barns rätt att få utbildning som en del av mitt ansvar och mitt bidrag till samhället. Jag skriver det här för att eleven som kom till skolan också lämnade spår i mig.
Med värme,
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
