Problemet blir elevens – ansvarsförskjutning

Körling fotograferar 2010

Det är en ansvarsförskjutning jag inte tycker om.

Den där skolan misslyckas med sitt uppdrag med att få eleverna med sig, att några sitter oengagerade i klassrummen, där tjejerna hetspluggar och killarna softar sig igenom skoltid – och där skola, lärare förlägger hela ansvaret hos eleven.

Det finns en hel del frågor man måste ställa sig kring vad, hur och varför och för vem och när vi gör saker och ting i klassrummen. Jag tänker att vi måste också ta vårt lärande ansvar.Titta på innehåll, elevsamverkan, elevdemokratin, samtalstonen med eleverna och den undervisning vi skapar tillsammans med eleverna. Jag är rädd för att vi gör objekt av våra elever och därmed exkluderar dem ur den verklighet de befinner sig i och där de har rättigheter att utvecklas.

Jag ser också hur eleverna förstår situationen som att det är deras fel då de inte kan, inte förstår, inte vet, inte förmår.

Skolan måste också göras angelägen, innehållet måste vara i fokus, lärarna måste få utveckla och stöttas i hur att skapa innehåll som skapar engagemang och vara tydliga med att hysa hopp om framtid, ha tydliga förväntningar på eleverna och förvalta möten med de som är barn och unga. Detta bör skolan förmedla.

Vi behöver många, många ansvarstagande vuxna i framtiden – och därför måste vi också modella hur vi vuxna under ungars uppväxt är ansvarstagande.

Det är en enkel sak att säga till någon att man ska skärpa sig trots att man gärna vill säga just det. Men anslaget som vi vuxna gör oss skyldiga till är att vi skjuter ifrån oss vårt vuxna ansvar.

Det är svårt att förverkliga det om inte den vuxne går in i ett samspel kring hur, vad, varför, när och vem och utforskar hur och vad som händer om läraren förändrar sitt förhållande, sitt innehåll och sitt samspel med just den som ska skärpa sig. Jag räds den tanken att eleven görs ensam ansvarig. Det är tungt att bära för en ung människa. Dock tror jag att eleven ska skolas in i ansvarstagande och stöttas och bejakas då eleven utvecklar just denna förmåga.

Vi förskjuter ansvaret till eleven. Men är det inte att göra någon liten väldigt, väldigt ensam? Och hur ger vi gensvar till de elever som försöker göra just det – skärpa sig – svarar vi positivt och synliggör vi att vi ser att de försöker? Hur besvarar vi en flickas plötsliga vila – där hon inte för en stund presterar högt? Vad gör vi med eleverna i gråzonen – de som presterar lagom, de som utvecklar flera sidor av sina liv, de som är i stora svårigheter och där skolan för en tid är en trygg plats där tankarna plötsligt får utrymme och kan hindra lärandet för en tid? Hur är det att vara en ung människa idag? Hur ser världen ut? Vad lär man sig?

Lika lite som vi säger till flickorna – sluta stressa och gör något annat! Vem visar dem hur man tar saker och ting en aning vilsamt! Hur modellas det i klassrummen?

Kan vi visa våra elever att vi tycker om att vara med dem? Att vi synliggör hur de lär? Hur de utvecklar ansvarstagande? Hur vi lärare svarar på deras frågor? Hur vi ser till dem som ska lära? Hur vi har ett aktivt och modellande språk som visar på framtid? Hur vi funderar över de stämplar vi ger eleverna då de någongång har gjort något fel och tokigt? Hur vi förvaltar ungarnas dagar och timmar? Hur många gånger skrattar vi tillsammans? Hur många gånger släpper vi lärare undervisningens fokus? Hur ser vi lärare på våra undervisande innehåll? Tror vi på dom? Tror vi på det vi själva gör? Har kunskapen vi förmedlar ett egenvärde? Hur visar vi i så fall det? Hur låter vi eleverna samspela demokratiskt? Hur låter vi eleverna ingå i själva lärandet? Hur vet vi att de lär sig?


Anne-Marie

Det här inlägget postades i Värdegrunden och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

8 svar på Problemet blir elevens – ansvarsförskjutning

  1. Plura skriver:

    Anne-Marie, jag tänker så här.

    Kan allt det du skriver om bottna i lärakårens något grumliga syn på vad bedömning är. Var på en utbildning igår om just skrifliga omdömen. Och förvånade mig på de exempel på skriftliga omdömen som skrivits. Fulla med prestations och personomdömen och väldigt lite om bedömning av kunskapsprogressionen hos elever.

    Samtidigt får jag mer och mer bekräftat att det är skriade dålig kunskap hos blivande lärare i detta ämne.

    Och som jag tänkt förut – lärare måste synligöra. Och min kompis, den gamle metodiklektron, brukar slänga ur sig begreppet MAKIS när han kommer in på hur man planer och genomför en lektion. Och jag kommer bara ihåg det första i akronymen M = Motivera. Hur många lektioner startar med att motivera varför jag ska lära mig det jag ska lära mig.

    Några tankar kring det här med lärandet och synligörandet från Plura.

  2. Anne-Marie skriver:

    Helt kort-vi fokuserar på fel saker! À-m

  3. sspirit skriver:

    Tyvärr, märker jag alldeles för ofta att allt detta person/personlighets bedömande börjar mycket,mycket tidigare på förskolan.Där inte ens borde finnas bedömning av individen och bara av verksamhetens.Jag blir helt förstummad och mitt hjärta blöder när en 1-2 åring räknas som ”jobbig” bara för att förstår någon annans lek. Hur ofta vuxna frågar sig varför gör h*n det, vad vi kan göra för att h*n skall inte räknas som ”jobbig”.Eller ”jobbiga” föräldrar för den delen. Och det är bara enkla exempel.

    När det gäller pedagogiska delen, ju mera jag jobbar desto mera förvirrad jag blir. För egentligen man vet inte hur en utveckling samtal skall pågå utan att bedöma barnens kunskaper och intresse. För visst, man bedömer förskolans verksamhet,vi försöker anpassa oss till barnens intresse, men föräldern vill veta hur sitt barn har, vad h*n kan eller inte k*n, vad h*n tycker om eller inte att sysselsätta sig med.

    Och alldeles för ofta har jag fått höra att jag kan säga vissa saker men inte skriva. Och detta blir jag inte klok på , för jag vill stå för det jag säger oavsett skriftlig eller muntlig form.

    Du kanske undrar varför hänger jag på din blogg när jag tar upp saker som händer på förskolan?!
    I min värld är förskolan och skolan olika utbildningssystem, men de hänger ihop, jag vill se vad ”mina” barn hamnar om några år och försöka underlätta för de. Röda tråden.

    Det är så sorgligt att vi inte tar vara mycket mer på det vi redan har. Vi har ändå en mycket bra förskola, skola och social system. Det är bara att jobba på och förbättra.

  4. Anne-Marie skriver:

    Du är välkommen att hänga här, skriva här, reagera här. Jag tycker det är bra. Jag läser dina tankar och funderar länge på hur jag ska gestalta frågorna, tankarna här på bloggen. Skriv! A-M

  5. sspirit skriver:

    Hjärtligt tack! Jag känner mig välkommen och hittar här stöd i mina egna frågor och utmaningar.

  6. Ann Löwbeer skriver:

    Läser och tänker, på alla men särskilt på några, så svårt det är att få dem på tråden, ibland går det men inte tillräckligt ofta för att de ska må bra. Högstadiet är en koloss, motarbetar istället för samarbetar, särskilt i formen. Inga helheter , mer än 10 lärare som eleven ska förhålla sig till i undervisningssammanhang. Vi är väl ganska övertygade om att de flesta elever mår bäst av helheter – röda trådar och ett antal vuxna de kan relatera till? 120 minuter i veckan för det som anses ska utveckla språkutvecklingen i första hand.
    Skulle gärna se en förändring. Allt sett utifrån min egen verklighet.

  7. Anne-Marie skriver:

    motarbetar – det är ett bra ord för att förstå hur det kan bli, ska tänka på det ordet ett tag. återkommer. A-M

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.