Attityden och svaret på den

Jag bryr mig inte kan barn och ungdomar säga. Det kan upplevas provocerande när de säger så. Men jag ser det som en strategi. Det kan handla om att man inte förstår och det man inte förstår det är man rädd för att blotta. Det kan också handla om att man faktiskt har varit engagerad en gång i tiden och att det inte räknades och man har givit upp sitt engagemang. Oavsett varför man inte bryr sig så ser jag inte det som trots eller som kritik mot min undervisning eller person.

Jag ser det mera som ett anslag att gå in i dialogen på ett ödmjukt sätt och få igång den igen. Något har gått fel i det som är viktigt för eleven. Jag tror det handlar om relationen. När den är sönder så är det smärtsamt. Då är det en slags strategi att inte längre bry sig. Men oj så man gör det ändå.

Det tar tid att bygga upp en förtroende igen för  att den elev som inte bryr sig kan börja bry sig försiktigt igen. När eleven gör det så är det viktigt att vi tar vid och med alla gester och åtbörder visa att vi tar emot. De elever jag har haft som inte längre bryr sig, visar sig ha god koll på läget. De bryr sig mer än vad jag som lärare först trodde. Men hela problematiken med att göra skolan till en plats där man inte bryr sig är allvarlig. Jag tror inte att vi ens har råd med det. Om man ska tänka strikt ekonomiskt. Vad händer när man utvecklar en sådan attityd och sedan ska ut i verkligheten där engagemang, sociala verktyg och samspel är avgjort viktiga.

Så – jag tänker – om en elev säger – jag bryr mig inte – så måste vi visa precis tvärtom – vi bryr oss! Inte skuldbelägga och visa vår besvikelse. Den onda cirkeln måste vi vuxna bryta. Det är en svår utmaning. Men ingen har någonsin sagt att läraryrket är lätt. Det är ett mycket svårt yrke.

Anne-Marie

This entry was posted in Barns rättigheter, Hinder för lärande. Bookmark the permalink.

3 Responses to Attityden och svaret på den

  1. Morrica says:

    Och kanske är det också så att det inte riktigt räcker med att lärare visar att de bryr sig – kanske behöver vi vända oss ut mot samhället och be att samhället också hjälper till, och visar att det bryr sig. Går det, tro?

  2. Lilian says:

    Visst går det! Kanske vi måste öva oss i att acceptera att vi kanske inte får uppleva resultatet, det är då det är extra viktigt att inte ge upp.

  3. sspirit says:

    Jag tittar på TV5 Monde: debatt om våld i skolan. Alla vuxna deltagare kommer med lösningar: disciplin, avstänga, bestraffa barnen eller föräldrarna. Några till och med uttrycker sig att hemmet sköter barnuppfostran och skolan ta hand om utbildning.

    Jag tittar på BBC News: politisk debatt inför valet i Storbritannien. De 3 deltagarna tar upp problemet med skolan för att minsann nu duger inte längre systemet de har. Lösning: disciplin i skolan, hårdare regler för eleverna så att lärarna ska inte spendera tiden på att uppfostra dem, lärarna är där för att undervisa.

    Spansk TVnyheter: en flicka som blev avstängd från skolan eftersom hon bar slöja på huvudet. Debatt runt incidenten och olika röster säger att skolan behöver införa sådana regler så att barnen respekterar dem. Disciplin igen på tapeten.

    Ett-två tryck på fjärrkontrollen och alla dessa nyheter. Samma budskap. Och inte en enda gång har något deltagare har pratat för barnen. Vad barnen tycker, tänker, känner.

    Jag applåderar det svenska systemet: i detta sammanhang har vi kommit in på väggen mycket före de andra länderna. Svenskarna talar för barnen som ingen annan gör.

    Är det inte synd att inte ta vara på våra styrkor?

    Och vi undrar om och varför barnen bryr sig inte om?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>