Jag hade ett litet samtal med en mamma till en pojke. Pojken hade innan han började skolan läst och tyckt om att göra det. Nu läste han inte längre. Jo. Han tvångsläste. Det han läste var de läxor han fick – och så den där ”en-kvart-om-dagen-läsningen”.
Mamman frågade mig vad jag tänkte. Jag tänkte att jag inte riktigt trodde på sanningen att pojken inte läste någonting alls. Det berättade jag. Det är en aning svårt att inte läsa i vårt samhälle. Det finns ord lite överallt. På väggar, i rubriker, i matvarubutiken…
– Jag tror nog att han läser, sa jag. Frågan är bara hur vi vuxna ser på hans läsning? Vilka signaler vi ger kring hans val av böcker och av vad han vill läsa? Vi kanske har lärt honom att vi inte accepterar hans läsval? Kanske har han fått förstå att den inte har samma värde som annat att läsa? Kanske vi signalerar sådana saker vi vuxna? Till och med utan att mena något sådant? Mer omedvetet? utvecklade jag.
– Läsläxan läser han med en monoton röst, det är inte roligt ens att lyssna på honom när han läser, fortsätter mamman.
Här måste jag fundera. Mamman tycker inte att det är roligt att lyssna på hans monotona röst. Två personer har hamnat i en slags formsvacka kring läsningen tänker jag. Inget kring läsningen är lustfyllt. Mamman förtvivlad över ”ingenting”-läsningen och pojken är urtristläsande. Rösten monoton. All lust är borta. Och kanske i samma veva att mamman är borta för den monotonläsande ungen. Det kan mycket väl vara så att den lilla ungen sitter och funderar över om hans läsning saboterar förhållandet till mamma, att kärleken försvinner, och det är en mycket utsatt person som då sitter och bara läser för att skapa något gott för och till mamman. Göra-glad-och-nöjd-för-någon-annan-läsningen. Mamma är en viktig person. Mamma och son kring läxor är ett känsligt kapitel. Pappor också. Barn vill göra sina föräldrar glada. Barn samspelar så. Men barn uttrycker också saker och ting med de redskap de har. Monotonrösten är en sådan gestaltning tänker jag. Frågan är hur vi lyssnar till hans lilla monotona röst – Hej! Här sitter jag och pintråkläser text som saknar relevans för mitt lilla liv.
– Hans röst är monoton. Vad händer om du läser med din röst då? frågar jag den förtvivlade mamman.
– Jag har läst, men jag tycker skoltexterna är urtråkiga de också. De handlar ju inte om någonting alls? De har ju inget innehåll. Fattiga på något vis.
– Och då vill du att din son ska läsa dessa texter med sprallig röst och med inlevande förmåga. Han är åtta. Du är 38. Det är mycket att begära av en sådan liten kille. Om texten inte har ett innehåll så är det väl svårt att hitta en ton i det man ska uttrycka. Kanhända tonen han läser på och med talar om för oss att han tycker innehållet är monotont och tomt. Kan det vara så? Låt säga att han läser något han tycker om, vad händer då?
– När han läser kartboken blir hans röst så glad. Den blir liksom levande. Rösten alltså. Han gillar kartboken. Men det är ju inte läsning.
– Kartboken? Inte läsning? Det är en mycket rolig läsning och din son har valt den själv. Han tycker om innehållet och blir glad, och tonar in sin läsning så att det också gestaltas i hans röst. Så underbart. Låter du honom läsa kartboken?
– Det är väl ingen läsning?….Ja, men Anne-Marie, det är väl läsning?! utbrister den gode modern.
Ja självklart är det läsning. Jag blir rädd för det här. Den läsningen som pojken tycker om uppfattar han själv som inte accepterad av de som är viktiga runt omkring honom. Den läsning som skolan ger honom tycker ingen i familjen om. Den är innehållslös. Kanske kravlös då texten inte förmedlar något av värde. Bara tomhet. Och så problematiserar vi eleven. Med vilken rätt? Jag vill alltid söka mig bort från barnet som problem. Jag tittar hellre tusenfalt och mångfalt på de hinder eleven/barnet har och hur jag som lärare/förälder/pedagog kan undanröja dessa. Det är min uppgift. Det är en lätt pedagogik att sökförklara allt hos barnet. Jag värjer mig för det.
Nåväl, det var en mycket lättad mamma som sa att hon skulle låta sin son läsa kartboken. Jag manade också till samspel istället för avlyssnaruppdrag för hennes del. Hon ska in i kartboken och upptäcka den tillsammans med sin son. Inte lyssnarbedöma hans läsning utan delta i själva läsningen. En mamma ska alltid vara en mamma. Absolut inte pedagog. Och inte en pedagog som söker brister. Det är inte en akt av omsorg om utan en distansering till. Sök innehållet ihop med din son och utveckla funderingar och frågor tillsammans.
Så här blev det. Jag ger er vår efterföljande mailkorrespondens, med tillåtelse av den goda mamman:
*****
Jag och min son läser kartbok tillsammans och har jättekul med läsningen! Så enkelt och så rätt… 🙂
Ja, hans entusiasm är helt omöjlig att inte bli smittad av. Gissa hur många Björkö i Sverige han hittills hittat? Och kan du storleksordningen på alla landskap? Till och med länsindelningen av Sverige är jättespännade…inte anade jag att jag kunde tycka så! Och Lapplands landskapsmärke har en stor röd man med påk på skölden…Melker tror att han kanske var symboliserad i en dans som var med i senaste programmet av ”Talang”. Vem vet, kanske var det så?
Så mycket lust, så många tankar som snurrar, så många ord och så härlig läsning det har blivit! …Tack vare en så vänlig men tydlig knuff i rätt rikting från dig! Så snabbt och så mycket gott den knuffen födde!
Ja, tänk att vi gör så lätt fel med våra pojkar… Men vetskapen om att det är just så det ligger till kan förhoppningsvis hjälpa många att byta spår. Själv har jag en hel del att jobba med 🙂
*******
Puh! Tänker Anne-Marie. Jag har en tanke om att läxan ska skapa goda relationer till arbetet i skolan. Inte skapa avstånd mellan barn och föräldrar. Läxan ska vara en brobryggare annars kan vi ta bort den. Läxan ska inte heller kompensera brister utan åskådliggöra att eleven kan så att föräldrar känner sig trygga och stolta över sina barn. Så tänker jag.
Då det gäller läsningen måste vi ta oss allvarliga funderare på hur vi gör med våra pojkar. Jag hävdar bestämt att pojkar läser. Mina elever har alla läst, pojkar som flickor, jag gör ingen åtskillnad. Men pojkar har halkat efter i skolan och jag är rädd för att problemet bland annat hör samman med hur vi ser och bejakar läsningen. Läsundervisning är också ett uppdrag för läraren. Vi ska ha många och olika läsundervisningar i klassrummen. Låt mig utmana: Jag har närmare 10 olika undervisningar i läsning.
Då det gäller den där ”kvart-om-dagen-läsningen” är den nödvändig? Vad säger den om själva innehållet? Är innehållet gripande så är tiden helt onödig? Om eleven sitter hemma vid köksbordet och läser och hela tiden bevakar att klockan inte slår mer än 15 minuter och avslutar sin läsning på pricken, då vet jag en hel del om innehållet och om pojkens läsning. Pojken lär sig klockan. Innehållet är inte värdefullt eller engagerande. Det krävs mer än en kvart att förstå en text. Så ensam vill inte jag göra mina läsande elever. Det handlar om innehåll och relation. En kvart-om-dagen – jag är inte för detta alls. Låter mest som tvång. Och det tvång man omsluter läsandet med … tja… jag tror inte på den.
Ja just det – jag föreslog mamman att hon skulle skaffa lite kataloger också – från Clas Olsson. Mycket läsning finns i den.
– Åh han som älskar kataloger, är det läsning? Men det är det ju… och så kan man tänka tänker Anne-Marie.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Hej,
Detta är så superviktigt som du skriver om. Jag hör tyvärr många föräldrar som berättar om deras söner som plötsligt slutar läsa eller aldrig börjar läsa just pga av en kvart om dagen läxor och böcker som är innehållslösa för många. Jag har 10 pojkar på 5 till 6 år i min grupp som älskar kartböcker, kartor, legomagasin, dinosaurieböcker, insektsböcker mm, medan mina flickor läser sagoböcker med prinsessor, barbieböcker mm. Allt detta är läsning och många av mina pojkar har lärt sig läsa i sina faktaböcker och kartböcker mm. Ge barnen böcker som de är intresserade av!!!! Bra Anne-Marie! Detta ska skolan jobba för NU.
ÅH hej – är det du? Härligt att du synpunktar här. A-M
Så rätt det är det du skriver, ändå skrämmande lätt att hamna fel som förälder. Du inspirerar verkligen! Ska spara din text på kylskåpet hemma – som påminnelse och inspiration inför kommande läsläxor med mina två söner. Ska införskaffa produktkatalogen från Clas Olsson å det snaraste 🙂
Tänk – så man kan läsa rätt också. Ha koll på läslusten och läs högt varje gång det är möjligt. Modella läsningen. Läs själv. Må gott. A-m
Härligt!
Detta skall bli spännande att använda som diskussionsunderlag i arbetslaget.
Hej Lilian – låt mig få gensvar. Du får gärna berätta om hur ni tänker. Återkom gärna. Det välkomnas. A-M
Detta med läxor tar mig till min egen historia, min förhållande till och med läxorna. Misslyckade förhållande.
Jag är pojken i din historia, Anne -Marie.
Jag har alltid sökt att hitta någon lockande, meningsfull i mina hemläxor. Och ”måste göras” har aldrig varit lockande och meningsfull för mig. Och mina föräldrar hade inte tid och definitivt inte tålamod att göra läxor med mig. Det var mitt ansvar. Jag fick stryk, jag blev bestraffad, fick kvarnsittning, sänkta betyg – ja, you name it för att jag inte gjorde mina läxor. I bästa fall jag läste mekanisk och la på kortminnet olika termer och begrepp inför något prov för att höja mina betyg. Och så fort provet var gjort allt var bortglömt.
Och jag var inte ensam, minst halva klassen gjorde samma sak, hade samma attityd.
Men jag hade i grundskola min lärare i historia. Jag kan inte än idag förstå hur kunde han hålla sina lektioner på det sättet han gjorde, på den tiden vi levde, där allt var styrd, övervakad och kontrollerad.
Vi fick aldrig hemläxor i historia. Han slängde bar i luften varje lektion, innan avslutning:” Om ni eventuellt någon gång läser ni någonting om … jag skulle vilja jätte gärna att att ni bärretar för mig”. Inget mer.
Gissa om vi som besatta, så fort skoldagen var slut vi letade och sökte och läste, tillsammans, vi barnen. Ja, det var mycket ont om böcker på min tid. Och allt tid som vi hade att ägna läxor åt språk, matte, biologi, kemi, fysik, o.s.v. ägnade vi att läsa om antikens och medeltidens historia. Och så lärde oss franska när vi fick tag på böcker skriva på detta språk. Och slog för att läsa ännu mera, prata ännu mera, diskutera ännu mera med vår lärare.
Jag förstår inte meningen med läxor. Och vi är alla medvetna att föräldrarna är involverade i läxorna. Mer eller mindre, lyckade eller misslyckade läxor beroende på hur mycket och på vilket sätt är föräldrarna delaktiga i hemläxorna. Jag är idag en som min gode gamle lärare.Jag vill inte ge hemläxor till föräldrarna, det ingår inte utbildningen och yrkesrollen att utvärdera föräldrarna. Men jag vill höra om vad barnen är intresserade av,vad läser de, vad tycker de att det är meningsfull.
Jag har svårt för kurslitteratur, även på högskolenivå. Kravet som kommer med det. Jag har inte träffat eller hört om något lärare som godkänner ett examensarbete som refererar till andra 20 böcker än de 2-5 böcker som tillhör kurslitteraturen.
Du skriver om något som är så viktigt!
Jag har haft turen att dels haft en lärare som uppmuntrade ALL läsning (det var 1980 och läraren förklarade högt och tydligt för alla föräldrar och barn att all läsning är bra läsning och alltså var serietidningar inte alls ”dåligt” som vissa (alla?) föräldrar tänkte.)
Dels har jag haft turen att jobba på en skola där man i många år arbetat utifrån tanken att barn lär sig läsa genom att läsa och alltså har man använt vanliga böcker i stället för anpassade läsläror. Man kan alltid hitta någon bok som passar och numera med alla kiwi-böcker och stjärnsvenska och allt vad det heter är det ju ännu lättare att individualisera.
Min äldste son t ex lärde sig läsa med hjälp att SL’s tidtabeller. Det var otroligt spännande att få vara med om den processen. Som mamma.
Hej,
Ja, varför ska man läsa något som man tycker är tråkigt….bättre att hitta en text som är rolig för då tränar man förmågan att läsa vilket är bra i vuxenlivet då det oundvikligt kommer ”måste-läsa-texter” (läser just nu förvaltningsrätt – inte kul men nödvändigt.Hälsn. Kristin
Pingback: Att läsa hemma i tjugo minuter om dagen « Anne-Marie Körling
Pingback: Mer lördagsläsning med påföljande tankar « Rektorns blogg