Upprop om uppdrag lärande

Jag ger skolpsykologerna en plats i bloggen:

Skolpsykologer i Stockholms län för en utvecklad roll i skolan

Med detta upprop vill vi lyfta fram hur den tidigare BUS-policyn på ett direkt sätt bidragit till att elevers rätt till adekvata stödåtgärder i många fall helt har åsidosatts. Eftersom diskussioner förs just nu kring den framtida samverkan mellan kommun och landsting hoppas vi med detta upprop vinna gehör för våra argument hos ansvariga politiker/tjänstemän i kommunen.

I skollagen (1985:1100) 14 kap. 2 § står följande om Skolhälsovården:

”Skolhälsovården har till ändamål att följa elevernas utveckling, bevara och förbättra deras själsliga och kroppsliga hälsa och verka för sunda levnadsvanor hos dem. Skolhälsovården skall främst vara förebyggande. Den skall omfatta hälsokontroller och enkla sjukvårdsinsatser.”

 I den nuvarande Skollagen betonas alltså det förebyggande arbetet.

I förslaget till ny skollag går man ännu längre. Där står det följande om elevhälsan: ”Det skall finnas elevhälsa för eleverna. Elevhälsan ska omfatta medicinska, psykologiska, psykosociala och specialpedagogiska insatser. Elevhälsan ska främst vara förebyggande och hälsofrämjande. Elevhälsan ska stödja elevernas utveckling mot målen.”

Perspektivet har alltså förskjutits ytterligare, nu riktat mot utveckling och lärande.

Följaktligen menar vi att det också måste ske ett perspektivskifte när det gäller hur skolan nyttjar sina resurser. De begränsade medel skolan förfogar över måste alla riktas mot att elever och skolan som system ska bli lärande, och det gäller även den resurs som skolpsykologerna utgör. Svårigheterna kring barns lärande måste adresseras omedelbart, utan dröjsmål, eller väntan på neuropsykiatriska utredningar. Och det måste vara varje skolanställds ansvar, utifrån sin kompetens, att bidra till detta.

Därmed måste man ifrågasätta många skolors nuvarande fokus på att få till stånd utredningar och neuropsykiatriska diagnoser. Detta fokus riskerar att få negativa konsekvenser för arbetet kring eleven i dess pedagogiska miljö. Mycket energi och tankemöda läggs på att formulera problem och svårigheter istället för att fundera över hur eleven skall bli lärande. När beslut fattats om att skicka en remiss för utredning, hamnar eleven i en kö. Då uppstår ofta vad man kan kalla en ”magisk” väntan där hoppet ställs till det svar som utredningen skall ge. Eftersom köerna är långa, blir väntan lång och det som händer när barnet står i kö är anmärkningsvärt: Nämligen ofta ingenting. Få nya idéer föds, ingen ny kunskap söks och inget lärande kring hur eleven skall bli bemött och själv bli lärande uppstår. När utredningsresultatet kommer, ibland med en diagnos, ibland inte, kommer också besvikelsen: Det blev ingen förändring i elevens skolsituation. Och då kan 11/2 år av elevens skolgång vara till ända.

Att skolan dessutom i en del fall sätter sin tilltro till att skolans pedagogiska uppdrag ska lösas med att eleverna medicineras är djupt oroväckande. Skolans uppdrag kan bara lösas av skolan.

Det är vår uppfattning att skolpsykologen i enlighet med de styrdokument skolan har att rätta sig efter, ska bistå med sina kunskaper i att försöka öka lärandet i skolan. Detta gäller alla elever, inklusive elever som har svårt att nå kunskaps- eller sociala mål.

Följaktligen anser vi att psykologen som yrkeskategori behövs i skolan för ett verksamhetsstöd, som mot lärare, rektorer och på förvaltningsnivå direkt bidrar till att skolan och elever blir lärande. Vi tar vår utgångspunkt i skollagen och Skolverkets övergripande riktlinjer. Konsekvensen av detta ställningstagande blir att skolans psykologer inte längre ska utföra de utredningar/bedömningar som avses i den tidigare BUS-policyn, inför remiss med neuropsykiatrisk frågeställning från skolhälsovården till landstinget.

Att skolpsykologer tidigare gjort bedömningar/utredningar inför remiss till landstinget har utgjort en resursöverföring från skola till landsting där skolpsykologerna gjort en del av landstingets arbete med neuropsykiatrisk diagnostisering. Detta är inte skolans uppdrag. Istället måste landstinget sortera i vad som ska utredas av dem och skolpsykologerna koncentrera sig på skolans uppgifter.

Avslutningsvis vill vi betona att föräldrars önskan om att få hjälp för sitt barn, deras oro för sitt barns utveckling och deras förhoppningar om en förändring, alltid måste tas på allvar. Av både skola och landsting. Men låt landstinget fokusera på det som de ska: Kliniskt arbete. Och låt skolan arbeta med sitt uppdrag: Skapa en fullgod lärandemiljö för eleven. Och i det arbetet måste alla kommunens resurser riktas åt samma håll: Mot utveckling och lärande.

Om ni tycker och delar uppropet så kan ni skriva under här! 

Det här inlägget postades i Verkligheten, Visionerna. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.