Igår fick jag ett sms med ett meddelande från barnbarnets förskola. Meddelandet löd:
xxx has been showing her caring side by supporting one of her peers who is new to the room. Today xxx has been holding her hand and showing her around the areas. They sat at the arts and crafts table drawing pictures for mummy and daddy. During this xxx was holding conversations with her peer. XXX said ”come on let draw a picture” and peer replied back ”okay let’s go”. This shows she is able to communicate well with a others and is beginning to build confidence within her new environment.
Next step for teachers is to continue support xxx to grow in her confidence within the room around others.
Detta meddelande innehåller en beskrivning, en återgivning vad barnen har sagt till varandra samt det pedagogiska ansvaret om barnets utveckling. Vad detta kom att betyda för oss som på olika sätt finns runt xxx går inte att beskriva. Vi kände stolthet, glädje och en trygghet. Barnbarnet går i en skola som vet, kan och ser. Detta meddelande är inte det första utan ges kontinuerligt vilket syns i ”next step” vilket är en inblick i hur pedagogerna och lärarna tänker och inte vad barnet ska uppnå eller lyckas med. Det är ett pedagogisk arbete och det visar pedagogerna.
Jag brukar utmana med att fråga – Berätta om en elevs utveckling idag – vad vet du? Det är så man kan börja upptäcka och det är så man kan återberätta för de som inte är där men också för barnet och eleven som just befinner sig i vår absoluta närhet – de som är i klassrummet.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
