Jag hade visat en elev ett matematikspel och spelat det några gånger med eleven. Eleven och jag kände inte varandra. Genom spelet lärde vi känna varandra. Jag såg en elev som nyfiket följde det jag gjorde. Jag såg en elev som väntade på sin tur. Jag såg en elev som läste av mina lösningar för att göra sina egna.
Flera dagar senare, ja kanske till och med veckor, är jag inne i samma klassrum igen. Eleven kommer fram till mig, frågar vänligt om matematikspelet, undrar om jag vill spela igen, undrar om jag vill lära eleven ytterligare en gång. Och det är då vi lärare inte ska säga nej utan ja. Lägga åt sidan det som eleven måste göra och erbjuda eleven det eleven frågar om. Och behöver vi skydd i vårt bejakande förhållningssätt är det bara att läsa det inledande stycket i läroplanen och slå upp sidorna för kursplanen i matematik.
Jag lovade att komma tillbaka. Spelet handlade om tiokamraterna. Jag måste leva upp till det. Att vara en tiokamrat.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
