Jag läser Skolverkets lilla skrift om de stora reformerna. Jag tänker på den egna pyttelilla reformen man gör då man förändrar något i sitt klassrum. Jag tänker att samtalet kring det man själv förändrar är behövligt för att göra nästa steg och nästa steg. Att inte bli rädd för den väg man själv prövar.
FRÅGOR: VÅRT EGET UPPLEVDA BEHOV AV ATT FÖRÄNDRA?
Jag tänker också att det egna steget till att söka förändra något är att uppleva ett behov av att förändra. Frågan är hur det behovet ser ut i en lärares praktik? Finns det? Varför i så fall? Hur föreställer sig läraren den förändringen? Hur ska vi tala om den lilla, lilla reformen som bottnar i lärarens egna lärande utveckling? Hur ser vi vår egen undervisning i ljuset av de stora reformerna? Hur ser vi på reformerna?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
