”Du är klar. Bra!”

Jag tänker på ansträngning. Hur mycket utrymme finns det för ansträngning i klassrummet? Hur ofta säger vi att det är bra att man är klar fort? Hur ser vi på den som inte hinner klart? Är det en elev med svårigheter? Eller är det en elev som tänker, prövar och frågar. Hur ser vi på den som frågar? Är det en som inte förstår eller kan? Eller ser vi att den som frågar undrar och vill förstå men ännu inte gör det? Eller kanske gör det men vi frågar inte eleven om det eleven tänker eller upptäcker. Om en elev verkligen vill arbeta med en fråga eller en uppgift – är det möjligt i klassrummet? Premierar vi dem som är klara fort? Om vi gör det vad är det vi bedömer? Om vi gör det vad är det som är bra med att göra klart och hinna färdigt? För vem?

Hur svarar vi elever som kommer rusande till oss och frågar – Får vi fortsätta med det vi gjorde igår? Varför?

 

Det här inlägget postades i Formativ bedömning, Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag, Pedagogiska samtal, Undervisningen. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.