Jag är inbjuden att högläsa på Alfons Åbergs hus i Göteborg. Det fina är att barnen kommer fram i olika takt och deras föräldrar är medläsare i texten eftersom jag bjuder in dem till det. Vi repeterar meningar ur boken och de vuxna härmar. Det blir ett rum som vibrerar av ord och meningsbärande innehåll. Detta omsluter barnen.
Två som läser har en bok mellan sig. Den är i fokus. Det är den som skapar samtalet, frågorna och de egna berättelserna. Det är boken som låter oss möta varandra. Ett uppslag ur boken kan göra att vi utbyter tankar och funderingar.
Jag sitter med tre elever. Vi är fyra över boken. Den ligger uppslagen med både text och bild. Jag högläser för gemenskap med innehållet även om eleverna kan läsa själva. De följer med ögonen. Samtalet som följer handlar både om oss själva, om det vi läst och orden vi fått låna. Frågorna kommer utan rädsla för betyg eller för bedömning. Frågorna handlar om det vi undrar om eftersom vi tänker och vi tillåts göra det tillsammans.
Eleverna frågar:
- Vad menas med ”adore”?
- Varför beundrar man någon?
- Vad är det att bli beundrad?
Någon säger. Så ensamt det måste vara att vara beundrad. Jag tänker på ”Man vill bli älskad…” ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Berättar om den texten. Så får ett innehåll ringar på vattnet. Jag kallar det gemensam undervisning. Vi påverkas som lärare och som elever. Vi har ett innehåll tillsammans.
På en skola i Washington DC kommer vuxna högläsare till skolgården. Högläsarna kommer från närliggande arbetsplatser och gör frivilliga läsinsatser på skolan. Varje högläsare har ett antal elever och följer dessa under terminens gång. En högläsare jag samtalade med berättade att först handlade det om att göra en insats för att verka för språk och läsning men över tid blev högläsaren också engagerad i elevens välmående och lärande utveckling.
Högläsning handlar lika mycket om relation men relationen byggs upp av gemenskap med något. Boken och dess innehåll är ett sådant.
Läs mer tillsammans. Högläsning har ingen åldersgräns. Gemenskap behöver vi alla. Det handlar inte heller om att lära barn att läsa utan läsa det de ännu inte kan läsa på egen hand.
Hej Hopp kära ni,
Anne-Marie Körling