Att upptäcka det som är litet och uppmärksamma det stora

P1350507

Kanske du går i skogen en dag och får syn på en liten blomma bortvid roten på en gran. Dt är skogsstjärnan, så öm och oansenlig. Hon skulle aldrig trivas med att prunka i en trädgård som en ros. Hon är nöjd med sin plats i skuggan, till hälften gömd i mossa och ljung. Men råkar du en dag få ögonen på skogsstjärnan, så stanna en stund. Kanske hon blinkar till dig.

Så inleder Lars Lerin boken Axels tid som kom ut 2015 på Albert Bonniers förlag AB. Jag tycker texten uppmanar till ett förhållningssätt att titta lite närmare på saker och ting.

Publicerat i Värdegrunden | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Att upptäcka det som är litet och uppmärksamma det stora

Om att bläddra när andra bläddrar – om långsamma läsare

P1340874

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ben was a very slow reader, and the teachers at school made him feel stupid because he could´t keep up. The headmistress had even put him down a year in the hope that he would catch up on his reading.

ur David Williams; Gangsta Granny, 2011, s.27

De långsamma läsarnas förtvivlan. Jag har mött dem många gånger. De som tror sig läsa sämre därför att de inte läser i samma hastighet som bänkkamraten. Den jämförelse som kommer då läsningen i klassrummet ska vara tyst och då eleverna bläddrar för att man tror sig vara långsam och att man borde läsa som kamraten intill, dvs, fortare. Den där tysta läsningens jämförelser som  skapar osäkerhet om den egna läsningen eftersom det finns en risk för att läsare ständigt jämför sig med någon annan. Frånvaron av samtal med läsaren om hur läsaren läser och förstår och utan att jämföra med någon annans läshastighet. Jag har intervjuat läsare som under hela sitt läsande liv upplevt sig vara långsamma läsare och som inte vill tala öppet om hur de läser. Jämförelsen finns kvar och den kom med skolans läsning. Läraren som bad eleverna läsa igenom något i klassrummet och när den större delen av läsarna var färdiga bildades en norm, alltså att det tar si eller så lång tid att läsa igenom, och var man utanför den – ja, då var man långsam.

Åtgärderna för långsamma läsare, som presenteras inledningsvis, är att man sätter den långsamma läsaren i en annan klass och hoppas att hastigheten förbättras. Jag ser alldeles för få åtgärder.

Undervisning för långsamma läsare:

  • Jag ser först att man inte talar med läsaren i jämförelse med andra elevers läsning. Det är förödande att tala om läshastighet för att klasskamraten läser fortare och vänder blad i en takt som läsaren intill inte förmår.
  • Jag ser hellre att vi talar med läsaren än om läsaren. Hur läser du? Berätta om hur du läser? Hur löser du din läsning? Vad behöver du när jag säger till er att läsa? Och att vi lyssnar mycket noga innan vi yttrar oss om vad vi tänker om saken.
  • Jag ser hellre till att läsning blir en daglig aktivitet för alla elever och att läsning inte handlar om att reparera det man inte kan utan att det handlar om att få träna för att få kunna och genom många olika texter som utmanar olika sätt att läsa på.
  • Jag tänker ofta på att vissa texter behöver mycket långsam och noggrann läsning medan andra texter inte kräver det på samma sätt. Det handlar alltså om vilka texter vi läser och vilken vana vi har av att läsa dessa. Undervisningen ska innehåll fler samtal om texterna och vad de kräver av oss som läsare.
  • Funderar över hur fort/långsamt vi själva läser samma text
  • Vad betyder att vi kan läsa fort och vad betyder det att läsa långsamt
  • När behöver vi läsa fort?
  • Kan du läsa?

Det tar tid att läsa och det är som det ska. Det går inte fort att läsa en bok och det är som det ska. Ju mer vi läser ju mer tränas vi i att läsa. Somligt läser vi fort för vi är redan förtrogna med berättarteknik och struktur, annat kräver mer av oss, vi har aldrig tidigare läst något som liknar det vi just läser. Då läser vi på ett annat sätt. Detta sätt måste vi prata om. Det är inte fel på oss. Men föreställningarna om att vara en långsam läsare gör att trösklarna till läsningen görs högre och att en slags hackspett sitter på axeln och pickande påminner om att du inte läser som du ska. Och kanske också att boken som läsaren läser också dras med i fallet. Du läser inte det du ska. Man duger helt enkelt inte som läsare. Men också – att vi kan läsa. Med långsam läsning menar jag inte den läsningen som kommer med att man läser två, tre ord i följd och att läsningen kräver mycket tankeverksamhet och inte alls är automatiserad. Det är något helt annat. Då kan man ännu inte läsa utan är i färd med att lära sig. Vi får aldrig överge eleverna när de lär sig och vi måste pågående undervisa samtliga elever så att de får fortsätta att lära sig – både att läsa och upptäcka vad att läsa.

Jag har undervisat elever som varit långsamma läsare. Inte i meningen att de är så långsamma att de inte kan få fatt i innehållet, att de läser två, tre ord och sedan måste stanna upp, utan långsamma läsare som tar tid på sig att läsa. De har ursäktat sig – jag läser för långsamt – och läshastigheten har kommit i förgrunden för vad läsaren tänker om det läsaren läser. Det som sker är att den yttre rösten, den som kunde vara jag som bedömer om läsaren läser på korrekt sätt – en dag blir en inre röst som säger att något jag gör är fel. Och hindren för att tala om själva läsandet blir därmed högt.

Många elever har som lässtrategi att bläddra när andra bläddrar. Ett sätt att motverka är att ge undervisningens innehåll ur fler texter än en. Jag brukar låta eleverna läsa olika texter men som belyser samma innehåll, för att motverka jämförelsen och för att vidga innehållen i undervisningen.

 

Publicerat i Strategier, Synligt läsande, Undervisningen | Kommentarer inaktiverade för Om att bläddra när andra bläddrar – om långsamma läsare

Lärare till Freddie Wadling

P1350528

Jag lyssnar gärna till dokumentärer. Igår lyssnade jag till dokumentären om Freddie Wadling som finns tillgänglig och utgiven av P2 dokumentär – och jag tyckte om musiken. Som jag älskade den. Men jag tänkte mycket på de skolproblem som Freddie Wadling beskrev. Om lärare som inte tyckte om honom, om en barndom som … Ja lyssna! Och fundera över lärarens roll och betydelse för en elev. Skolan präglar!

Publicerat i Läraren i litteraturen | Kommentarer inaktiverade för Lärare till Freddie Wadling

Kollegiala med litteraturens lärare

P1340476

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I litteraturen finns så många lärare att vara kollegiala med. Jag tänker på lärare jag mött i litteraturen och som fått mig att fundera över hur jag gör, vad jag tänker i samma situation.

Lärarkollegan som är lärare till Pippi Långstrump:

Pippi Långstrumps lärare tycker jag mycket om, för hon försöker vara den där läraren som är snäll, vänlig och inkluderande:

Och fröken hade också hört talas om Pippi i den lilla staden. Och eftersom hon var en mycket snäll och trevlig fröken, hade hon beslutat sig för att göra allt för att Pippi skulle trivas i skolan.

Jag tycker om att läraren hade beslutat sig för. Alltså medvetet bestämt sig för hur hon skulle agera som lärare. Men Pippi frestar på och gnager på det tålamod läraren har och därför tröttnar läraren en aning på Pippi Långstrump. Pippi försöker på sitt sätt göra saker rätt och riktigt. Och här skulle jag gärna önska mig ett pedagogiskt samtal med läraren: om hur vi kan se på Pippi och vad vi kan göra för att inte tappa ork och profession. Läraren försöker med än det ena och än det andra, men överger det läraren själv bestämt sig för i hopp om att anpassa sig till Pippi. Till slut ger läraren upp:

Och fröken som nu började tycka att Pippi var ett bråkigt och besvärligt barn, föreslog att klassen skulle rita i stället. Säkert skulle Pippi sitta lugnt och stilla och rita tänkte fröken. Och hon plockade fram papper och pennor och delade ut bland barnen.

Läraren ger också upp och drar sig undan undervisningen vilket skapar ett problem – om detta skriver jag i Undervisningen mellan oss (2015):

Ni får rita vad ni vill, sa hon, och så satte hon sig själv vid katedern och började rätta skrivböcker. Om en stund höjde hon blicken för att se, hur det gick med ritningen.

Ur Pippi Långstrump av Astrid Lindgren, Rabén och Sjögrens förlag, 1945.

Lärarkollegan Josefin i boken av Elin Lindell

En annan litterär kollega är fröken Josefin i Elin Lindells bok: ”Hemligt : Jördis Hjärta Harry” som kom ut på Alfabeta förlag 2015. Läraren blickar ut ur berättelsen vid några tillfällen:

Hon är faktiskt bra, får fröken. Vi brukar alltid kalla henne fröken, fast hon har sagt att vi får säga Jossan. På riktigt heter hon Josefin. Men den enda som kallar henne det är Harry Hansson.

Vi vet inte så mycket om vår fröken. Hon har till exempel aldrig sagt vilken favoritfärg hon har, eller om hon har några djur. Det enda vi vet är att hon är 33 år och singel. Tindra frågade det en gång i matsalen när vi gick i tvåan. Och så vet vi att hon cyklar utan hjälm. För det såg vi en gång i centrum.

Jag tycker om varm saklighet. Det betyder att jag antar en professionell hållning då jag är i skolan. Jag håller tillbaka mina egna värderingar, berättar mycket men mest om det som handlar om undervisningen. Jag har mött många lågmälda lärare och sett undervisning som borde lyftas fram, men där lärarna är återhållsamma och inte så öppna med vad de gör och hur de gör. Ofta handlar det hur vi talar med varandra i skolan. Läraren Josefin skulle jag gärna vilja samtala med, lyssna in hennes tankegångar och fråga henne om undervisningen. För jag förstår att hon är omtyckt av sina elever.

Lärarkollegan Axel i böckerna om Eddie

En litterär lärare jag tycker ofantligt mycket om är Axel. Axel är lärare till Anders i böckerna om Mimmi av Viveca Lärn Sundvall. Axel förmår att se betydligt längre än till situationen, han vågar vara närvarande och han vågar göra skillnad genom att inte värdera utan tänka. Varje gång jag högläser ur böckerna om Eddie och Anders brister rösten där läraren Axel gör det jag önskar varenda unge fick möta. Han ser Eddie. Han förstår. Men han gör inget väsen av det tillsammans med barnen utan gör skillnad genom att vara där när de behöver, utan att döma eller skriva ut dem. Inte värdera hemförhållanden utan förstå vikten av att vara en annan vuxen.

Litteraturen som bollplank för det pedagogiska samtalet: 

Att använda litteraturen för att tänka om situationer skapar möjlighet att tänka om sin lärarroll och lärargärning – hur skulle jag göra? Varför då? På vilket sätt? Varför då? Hur kan jag lära mig av det här? Vad gör det för skillnad? Hur gör jag nu? Varför gör jag så? På vilket sätt kan jag göra annorlunda? Varför ska jag göra på ett annat sätt?

Jag återkommer med fler litterära kollegor. Andra kan du finna under fliken ”Lärare i litteraturen” här på bloggen.

 

 

 

Publicerat i Läraren i litteraturen | Kommentarer inaktiverade för Kollegiala med litteraturens lärare

Om bildning och frågor

När jag såg den här skylten tänkte jag - Varför tillåter den inte pudlar?

När jag såg den här skylten tänkte jag – Varför tillåter den inte pudlar?

När jag nu citerar ur Sven-Eric Liedman bok ”Ett oändligt äventyr” (2001) gör sig citatet inte bildningen rättvisa eftersom man nog bör läsa hela boken för att bilda sig kring frågorna. Och när vi läst måste vi återvända till det vi läst och förstå igen eller upptäcka nytt. Jag återvänder ofta till ”Ett oändligt äventyr” och upplever att boken är just som titeln beskriver.

Eleverna måste få ställa frågor och vi måste ge utrymme för deras frågor. I undervisningen mellan oss (2015) skriver jag att barn är frågvisa men i skolan slutar de att fråga, frågorna kommer från läraren. Barn kommer med tusen frågor men i skolan slutar de ställa dem. Det här är problematiskt eftersom ett barn som lär sig frågar. Då jag handleder lärare brukar jag be dem skriva ned de frågor eleverna ställer. Är frågorna av det slag att de i allt för hög grad handlar om form:

  • Kommer det här på provet?
  • Hur många sidor?
  • När är det rast?

måste läraren skapa en ny kultur i klassrummet. Eleverna ställer inte frågor om innehållet och därför är det svårt att förstå hur de uppfattar det, om de ens gör det. Frågor som rör komplexa innehåll syns mycket sällan. Sådana resonemang brukar ofta mynna ut i fler frågor. Den involverar elevernas tänkande:

Menar du att när man exempelvis … skulle det innebära … men här i texten står det att … hur ska vi då förstå?

I Undervisningen mellan oss finns 77 sidor om frågorna i klassrummet. Jag avslutar med att citera ur  ”Ett oändligt äventyr” (2001) där Sven-Eric Liedman skriver:

Det är nämligen frågorna som utgör drivkraften i en bildningsprocess, inte svaren. Bildningens värld kan varken för den enskilde eller för samhället framstå som en harmonisk enhet. Tvärtom måste den vara full av olikheter och motsägelser och därmed öppen för oförenliga tolkningar. Annars skulle den sakna livskraft. Bildningen kan enbart höra hemma i en skriftkultur eller över huvud i en kultur där det förflutna och det främmande kan träda fram i en levande gestalt.

 

Publicerat i Undervisningen | Kommentarer inaktiverade för Om bildning och frågor

Litterära skolstarter

Det är så många litterära barn som börjar skolan. Låt oss läsa om dem, få näring ur deras berättelser och när vi talar med våra elever idag låta dem möta sina litterära klasskamrater. Här möter vi Madicken:

Madicken har börjat skolan, och det är så roligt. Det är roligt att ha en ABC-bok inslagen i fint, grönt papper och med en etikett som det står ”Margareta Klass 1” på. ”Margareta”, inte ”Madicken”, en skolflicka kan inte heta ”Madicken”. Det är roligt att ha en griffeltavla och en svamp som är fastbunden vid den med ett snöre och en gammal hårvattenflaska full med vatten, som man stänker på griffeltavlan när man vill göra den ren. Det är roligt att ha grifflar och ett pennskrin att lägga grifflarna i och en skolväska av smärting att lägga pennskrinet i. Och det bästa av allt … I ABC-boken finns det en tupp! Den tuppen värper femöringar så det smäller om det, ifall man är en duktig skolflicka som läser på sina läxor.

Ja, det är verkligen roligt att börja skolan, och redan första dagen suckar Madicken och säker:

”O, att man ska behöva ha jullov!”

Detta med namnen i skolan. Man heter det som står på de viktiga pappren som skolan hämtar upplysningar från. Det namn man fått i folkbokföringen. I skolan blir det synligt vad man är döpt till och inte det namn man kallas för. Hur som helst, berättelserna om Madickens skolgång finns att läsa i Astrid Lindgrens bok Madicken, 1960.

Det finns två andra berättelser om att börja skolan – se under fliken skolstart här på bloggen.

#litteraraskolstarter

Publicerat i Skolstart | Kommentarer inaktiverade för Litterära skolstarter

Barnkultur som universitetsämne

P1340590

Den kurs som betytt absolut mest för mig då det gäller min lärargärning är utan tvekan den kurs jag läste på Stockholms Universitet några år innan jag började min utbildning till lärare. Kursen var ny och hölls av professor Gunnar Berefelt och många andra föreläsare; Boel Westin, Maria Nikolajeva för att nämna några bland många. Idag läser jag att Gunnar  Berefelt inte längre är med oss. Jag läser om hans gärning:

hans glöd och djupa engagemang för barns kultur ledde till att han redan 1977 startade en grundkurs i det tvärvetenskapliga ämnet barnkultur, tillsammans med kollegor vid Stockholms Universitet. Barnkultur som universitetsämne var då både unikt och kontroversiellt. Tre år senare inrättades Centrum för barnkulturforskning (CBK) med Gunnar som initiativrik föreståndare. Kan kom att brinna för CBK, vars verksamhet skulle innefatta såväl kultur av som kultur för barn.

/ … /

Han betonade vikten av att ta barns uttryck på allvar.

Jag är mycket tacksam för vad jag fick vara med om av lärande och vad jag utmanades att upptäcka och tänka under den termin jag studerade. Jag kom att läsa barnpsykologi och senare tog jag klivet in i lärarutbildningen. Jag vill tacka.

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Etiketter , | Kommentarer inaktiverade för Barnkultur som universitetsämne