Anne-Marie Körling

Att börja skolan känns. Den där första skoldagen som en ny liten elev. En värld som ska öppna sig och en värld att vara i under många, många år. I boken ”Hermans sommar” av Stian Hole från 2006 får vi möta Herman sommaren innan han börjar skolan. Berättelsen inleds med att sommaren snart är slut. På pärmens insida möts vi av en klarblå himmel och ett endaste moln. På det sista uppslaget är molnen fler. De är inte mörka. Men de är moln. Ibland pratar vi om orosmoln. Men oro är ett stort ord. Vi kan känna nervositet och förväntan och ibland uppfattar vi dessa känslor som oro. I boken om Herman pendlar berättelsen om att något kommer att ta slut, de tre gamla tanterna har inte många somrar kvar och likt Hermans sommar är det den sista för någon. Äpplena i träden lyser saftiga och röda. De är kunskapens frukt. Sommaren är en slags lustgård.

Tanterna som är stora sedan länge frågar Herman vad han ska bli när han blir stor? Herman ska bli eldslukare. Och när tanterna frågar om hur det ska bli att börja skolan och om han har fjärilar i magen undrar Herman hur dom kommer in där. Herman är lite rädd. Att börja skolan är rent kroppsligt – man får lösa tänder och de berättar att man är skolmogen. Herman har ingen lös tand och de han har sitter fast ordentligt. Tanterna är så gamla att de har löständer.

Det är en fin berättelse om livet och en bok om oro för det som ska komma. Men det är inte tyst om oron. Man pratar om den, delar den med varandra. Får syn på den ur olika synvinklar och att det ändå på något vis går att hantera oro. Att vi alla är lite rädda för det vi inte känner till. Och det är som det ska. När man ska börja något nytt måste man tänka om det nya och öva för det:

Det är mamma som ska följa Herman till skolan. Hon har köpt en ny ryggsäck åt honom. I morgon ska hon knyta hans skosnören och hjälpa honom med alla knapparna i skjortan. När de kommer till stora vägen ska hon se till att han tittar åt båda hållen innan han går över. Det har de övat på hela sommaren.

Dagen innan skolan börjar putsar Herman på förberedelserna. Allt det där i det yttre som också säger något om det inre. Man ordnar för sig och man stillar sig inför det som ska ske. Oron blir det en aning ordning på om man får göra något av det man har:

På kvällen den sista sommardagen går Herman igenom ryggsäcken än en gång. Han städar i pennfodralet. Ett fotbollssuddgummi, åtta färgpennor, en ny pennvässare, en linjal som är avbruten och en tändsticksask med frimärken. Han stoppar ner allt i pennfodralet och kollar att blixtlåset är lätt att öppna.

Hermans sommar är en stark berättelse om att vara på tröskeln till skolans värld. Det är något som man måste ta avsked från då man börjar där. Sommaren som har gått för fort är på ett sätt den sista. Boken avslutas med att man anar Hermans oro i de mörka molnen på himlen.

Barn kommer till skolan med alla möjliga känslor i kroppen. De funderar över vad de ska göra och vad de får göra. Också föräldrar är oroliga. Det kan vara bra att känna till den där oron men hålla den stången i skolan. Den får mycket lätt fäste och är väldigt smittsam. Varmt bemötande och varm saklighet kan göra den hanterlig och på sikt få oron att minska.

#litteraraskolstarter