Inte i elevens knä – utan i undervisningens utveckling

Körling i undervisningens centrum 2014

Jag funderar över begreppet elevnära, det alltid trygga, det välbekanta. Jag tänker på hur undervisningen ska slå an, vara som ett knackande på dörren, något nytt som kommer in.

Det är genom undervisningen … så säger jag ofta. Så tänker jag om min undervisning. Det är undervisningen som ska kittla hjärnorna hos eleverna. Genom mångfald av ingångar, genom texter som retar upp, genom textmöten som problematiserar, genom att matematiken är något på spåren genom språket om matematiken, att läraren håller horisonten och utmanar med att visa den.

Jag minns då jag blev lärare. Det är inte 20 år sedan. Jag minns hur yrket uppmuntrade kreativiteten. Att hitta på lektioner, skapa dem så att de samspelade med elevernas intresse eller väckte det. Ordet elevnära fanns inte då men det elevnära perspektivet fanns.  För mig har elevnära varit vägen mellan ämnet och det eleven uppfattar. Aldrig någonsin en utgångspunkt i det eleverna kunde. Genom att överraska väcktes slumrande hjärnor igång och genom att lita på att läraren inte överger ämnets väg till eleverna blev lärklimatet tryggt och utmanande. Jag har läst texter jag trodde skulle förskräcka eleverna, som kemiboken i årskurs fyra, den som skulle vara för årskurs 7-9. Och hur de gapade frågande och sedan valde att läsa den under sin självständiga läsning. Inte alla men några. Andra kastade sig över hur man bygger hållbara broar i papper för att senare teckna att bron är något osynligt som man går på; mellan två föräldrar som båda är brofästen men som inte samtidigt kan kräva att barnet får välja mellan dem.

– De ska bara hålla för promenaden och lyfta upp mig på en bro som jag kan gå på. Inte att jag måste välja. Att välja är svårt. En bro är väl en väg där man slipper välja. Man kan gå fram och tillbaka hur många gånger man vill. Alltså, så är det väl?

Jag står för det utmanande och anpassar min undervisning till det jag retar upp inom eleven. Jag retar deras hjärnor, eller kittlar dem, med något nytt. Det nya blir elevnära, görs elevnära men är det inte först. Det är undervisningen som görs elevnära.

Det jag undervisar om behöver inte vara elevnära. Men när lektionen är slut ska eleven uppleva närhet till ämnet, till kunskaperna och till läraren och själv kunna berätta och inkluderas i objektet vi lär ihop kring. Jag tror aldrig att jag anpassat min undervisning. Jag har utmanat med den. Jag har aldrig skuldbelagt eleverna för att inte kunna. Jag har utmanat min kreativitet att översätta, förklara, berätta, åskådliggöra och aldrig någonsin ta för givet att eleverna kan eller förstår.

I allt att lära måste mångfalden av prövande ges. Därför ska texter dramatiseras utifrån hur eleverna uppfattar dem. Ord ska prövas utifrån sitt innehåll och hur var och en av oss förstår dem. Därför ska vi pröva att skriva ihop, skriva var och en för sig och utmanas genom att dela med oss av det vi har skrivit. Lektionerna ska vara muntliga. Dialog och kommunikation ska råda och tillåtas. Läraren ger fokus. Läraren håller fokus. Läraren ger mer näring till fokus. Under lektionen ska nytt tillföras det som är i fokus. Elevernas tankar ska delas. Infallsvinklar ur litteratur och faktaböcker ska inkluderas. Innehållet i lektionen ska påverkas. Lärandet finns i det som sker. Inte i det som produceras.

Mångfalden ska ges i undervisningen. Läraren ska utmana, följa och stötta i det pågående. Vi ska tänka. Vi ska göra. Vi ska koppla samman tanke med det vi gör. Förflytta oss. Pröva på andra områden. Ge sammanhang. Vidga dem.

Om eleverna inte har förstått så betyder det att de ännu inte har förstått. Det påverkar undervisningen. Det utmanar undervisningen. Och det är så verksamheten kan utvecklas. Vi lärare är inte misslyckade för att vi inte kan visa tydligt, undervisa så att alla elever lär sig som vore lärandet lätt. Tvärtom. Lärande är krångligt, besvärligt, oroande och utmanande. Stanna inte uppgivet vid att eleverna inte kan. Ta uppdraget till lärarkollegiet. Utmana undervisningen. Lägg till. Gör om. Ge nytt. Pröva igen. Och under hela processen inkludera eleverna. De vet när de förstår. Låt dem berätta om det.

 

Publicerat i Läraren inom mig, 2014, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag, Undervisningen | Kommentarer inaktiverade för Inte i elevens knä – utan i undervisningens utveckling

Estonia. 20 år av mayday.

Droppe

Dagen återuppstår. Den där dagen. Den där morgonen. Telefonen. Den väggfasta. Den ringde på fel tid. Orostid. Den ringde. Ringde. Ringde. Verklighetens iskalla ton. In i värmen.

Kaffekoppen. Den där lämnade. Den stod där på köksbordet. Liksom avlämnad. Odiskad. Som om. Allt var ett språng från den stund som var liv. Alldeles nyss hade någon varit där. Nu dödförklarade koppen dig. Den som aldrig någonsin skulle diskas, vändas upp och ned på ett fat. De där intorkade dropparna. Svärtan.

Och tidningarna som fortsatte att komma. Den damp ned i brevinkastet. Om Estonia. De saknade. De överlevande. De borta. Rubrikerna. De stampade på oss som samlade ihop tidningarna. Rubrikerna skrek i svarta ord det vi försökte hålla oss ifrån. Verkligheten. Så ser den ut i en artikel i tidningen. Verkligheten där vi är … främmande.

Barnen i badkaret. De leker. De leker mayday. Vattnet i badkaret utanför på golvet. Det stänker. Jag vaggar min kropp. Ser mina barn. De lekande. Så allvarlig är deras lek. De förstår genom att leka. Stel och orörlig sitter jag på toalettsitsen. Jag har tappat bort alla orden. Jag kan inte leka. Jag saknar plötsligt all förmåga.

Vaknar på nätterna. Vattnet forsar in. I drömmen. Jag räddar mig själv. Räddar min mamma. Räcker ut den där handen som jag räckt ut under alla år. Räcker ut den. Hon säger att jag ska simma iväg. Livet ska du leva.

Tusen samlade sorger i ett rum. Estonia-anhöriga på Ersta. Blicken mot prästen. Den lilla och den späda. Stark i tro. Vår bräckliga möjlighet att famna något av det vi inte förstår. Rummet står stilla. Inga andetag tas fullt ut. Ingen rör sig. Prästen talar. Vi vill hålla fast vid något. Vid prästen. Rummet flödar av vatten. Bogvisiren avslitna inom oss alla. Vi ser varandra. Ingen sorg är den andres lik. Vi har vår egen sorg. Ingen annans sorg får plats. Olyckan delar vi. Platsen där alla vilar delar vi. Vi ville inte vara ihop eller tillsammans. Vi slogs ihop. Vågorna. Vattnet. Havet. Estonia. Vi fördes ihop.

Listorna. Ja. Namnet fanns där. Hon var med. Hon var med. Alla andra var också med.

Barnen och jag. Vi besökte ett av fartygen som cirkulerade platsen. Den kaptenen som tog emot mayday-meddelandet. Vi genomsökte fartyget. Vi tittade på bogvisir. Vi provlåg sängar i hytterna. Vi satt i kaptensfotöljen. Vi höll i telefonen. – Den höll jag i, det var i den jag fick meddelandet, berättade kaptenen. Vi tittade på livbåtarna. Vi provade flytvästar. Barnen frågade. Om Estonia. Om båtarna. Om hur man bygger en båt. Om vågorna. Hur höga de kan bli. Hur höga kan de bli? Barnen var små. De försökte förstå. Kattastrof. Det handlade om en katt. Estonia en båt. Estonia ett land. Pusselbitarna skavde i deras världar. Kaptenen höll om oss. Saklighet är inte farlig. Fantasin kan göra vad som helst med oss.

Varje år har byggt det där korset över den döda. Vår döda. Varje år rivs något upp. Varje år byggs ett kors igen. Många år har gått. Ibland är avståndet lagom långt till händelsen. Ibland är händelsen som vore den alldeles nyss. Om himlen är högblå och hösten vacker kommer kylan, iskylan. Påminnelserna från yttervärlden. Berättelserna som berättas igen. De väcker upp händelsen igen.

Men minnet. Jag hör bara min mammas skratt. Jag hör bara hennes pigga röst när hon uppmanar till det där lite tokiga.

– Ska vi göra något riktigt tokigt idag, kunde hon säga. Då skulle svängarna tas ut, några små tokiga infall utgöra dagen. Då sluter sig sorgen. Den har tvättat bort några minnen, vaskat fram något fint. Och Tranströmers dikt ur Östersjöar:

”Ibland är Östersjön ett stilla tak” en vilsam rad, en stillnad att önska.

Men datumet närmar sig. Radion den berättar. TV visar upp bilderna. Kanske lyssnar jag för att få något litet svar på frågan;

– Var det någon som såg min mamma?

Publicerat i Sorg | 2 kommentarer

Mannen som stoppade mig och högläste Martinsson

Han var med i Harry Martinssonsällskapet sa han då jag mötte honom en morgon. Jag gick min runda runt vattnet.

Morgonen var så ung. Solen liksom reste sig ur mörkret och skakade ut sin längtan över träden. Daggen blommade på grässtrån och blad. Jag gick där jag gick. Den gamle kom med raska steg. Stannade mig och bad att få hylla morgonen och det vackra med att högläsa en dikt av Harry Martinsson. Mannen läste ur minnet. Han slog ut sina armar mot naturen. Orden kom mot mig som såpbubblor. Sprack upp i mitt inre.

Dikt kan göra vad som helst med lyssnaren.

Publicerat i Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Mannen som stoppade mig och högläste Martinsson

LEKTION om Begreppen, orden, ordförrådet: Att introducera boken, lektionen, ämnet, skolspråket

P1190546

Så här kan man introducera en bok, ett ämne, en lektion, orden och kreativiteten.

Ja, så här gör jag. Låt oss säga att det är en bok jag vill läsa ur, ett stycke jag vill undervisa ur. Innan jag gör något med eleverna har jag själv läst igenom boken, provläst den högt för att se att jag fungerar ihop med texten och kan läsa den ledigt, jag prövar språket och jag ser vilka infallsvinklar jag kan ge boken och vilka frågor jag kan ställa och vilka jag kan skapa.

1) ORDEN I RUMMET

Innan jag överhuvudtaget visar boken skriver jag upp några ord på tavlan. Dessa ord ska vara hämtade ur den bok jag ska läsa, den text vi ska arbeta med. Här har jag valt ord ur en bilderbok men jag kan också välja ord ur en kursbok i kemi, engelska eller spanska eller ord ur en manual. Det ska vara ord ur undervisningens fokus. Det är eleverna som ska pröva orden, skapa nya meningar och avsikten är att kittla elevernas språk och kreativitet. Jag brukar ha fem – 12 ord på tavlan beroende på hur vana eleverna är vid aktiviteten. Jag lutar mig mot Lev Vygotskijs teorier om att vi skapar språk tillsammans och om att ordförrådet är en aktivitet som måste erövras och byggas upp tillsammans. Det behöver inte bli korrekta meningar. Orden ska in i elevernas ordförråd, prövas och tänkas om. Orden ska också kittla kreativiteten. Här är fyra ord som får gestalta exempel:

parken

solen

krukväxten

hunden

2) IN MED ORDEN I UNDERVISNINGEN

Dessa ord ska eleverna få smaka på, sätta in i meningar. Jag gör så här:

– Sätt in ett ord i en mening?

  • Solen skiner på mig.
  • Krukväxten är en kaktus.
  • Krukväxten behöver vatten.
  • Hunden morrar när hunden ser en annan hund.
  • OBSERVERA att varje elev ska få säga en mening, det tar inte många minuter i anspråk och därmed skapas variation och ordet finns med i olika sammanhang. Eleverna får också härma varandra och låna meningar av varandra. Jag lånar gärna ut min mening till den som inte kan eller vågar eller vet hur att göra.

– Sätt in två ord i en mening

  • Solen skiner på en krukväxt som står i fönstret.
  • Hunden morrar åt solen.
  • Solen gillar hunden.
  • Hunden vill till parken.
  • OBSERVERA att varje elev ska få säga en mening eller pröva hur att göra en mening. Man kan gärna låta eleverna tänka i en minut två och två.

– Sätt in tre ord i en mening

  • Hunden och krukväxten är båda under solen.
  • Krukväxten och hunden ska få vara i parken.
  • Parken är en plats att vara på då solen skiner och hunden ska leka.
  • Parken, hunden och krukväxten är ord på en tavla i ett klassrum i Sverige.
  • OBSERVERA att varje elev ska få tänka, fundera, säga och skapa en mening. Låt eleverna arbeta ihop under en minut eller två. Låt alla meningar få höras i rummet. Skriv ned dem för åskådlighet.

– Sätt in alla ord i en mening.

  • Hunden, solen, parken och krukväxten är ord på tavlan.
  • Anne-Marie gillar ord som hunden, solen, parken och krukväxten.
  • Varför ska vi göra meningar med hunden, solen, krukväxten och parken?
  • Hur hör krukväxten ihop med hunden, solen och parken?

Tankar om undervisningen och lärarens förhållningssätt

Mina tankar om vad det är jag gör med orden och vad jag möjliggör för eleverna att skapa. Det är eleverna som ska utveckla språket. Att elever svarar med enordssvar är inte att tillägna sig språket. Skolmiljön ska innebära att eleven får formulera sig med hela meningar. Det är då eleverna kan lära sig, tänka om, utveckla sitt ordförråd. Dessutom smakar de på ord som de senare kommer att möta och då känna igen. Genom texten kommer ett nytt sammanhang för orden som eleverna arbetat med. Minns också att då du introducerar något nytt tar det en tid innan eleverna förstår och undervisningen blommar ut och blir rik på detta innehåll. Därför måste du ha undervisande tålamod och stötta eleverna i deras försök och deras förståelse. Minns att lärare har en plan. Den ska du sätta i verket. Att få andra att följa planen handlar om att själv följa den, tro på den och fortsätta förverkliga den.

 

Publicerat i Boken i undervisningen, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning | 6 kommentarer

Stötta med fraser vid argumentation

Då vi argumenterar kan vi behöva fraser som stöttar vår argumentation.

Jag tänker att man kan skriva dem tillsammans med eleverna:

  • Jag delar din åsikt …
  • Jag delar inte din åsikt …
  • Jag skulle vilja vända på det du sa …
  • Jag skulle vilja bidra med …
  • Jag håller med dig då du säger/skriver …
  • Jag håller inte med dig då säger/skriver …
  • Jag uppfattade det på det här sättet …
  • Författaren har en åsikt och jag har en annan …
Publicerat i Lektioner och lektionsförslag | Kommentarer inaktiverade för Stötta med fraser vid argumentation

Lektionen så tyst att tankarna inte ens gick att höra

Minnesbilden.

Läraren kommer in.

Eleverna kommer efter. Klassrummet är städat. Läraren intar position. Ställer sig bredbent framför tavlan. En whiteboardpenna i handen. Skriver ”slå upp sidan 232” och vänder sig mot eleverna. Eleverna intar position. Slår sig ned på sina givna platser. Slår upp sina böcker. Arbetar tysta. Arbetar för sig själva.

Inte självständigt. Själva.

Publicerat i Läraren inom mig, 2014 | Kommentarer inaktiverade för Lektionen så tyst att tankarna inte ens gick att höra

En lärande lärares oskrivna brev

Kära du där borta,

Begär inte att jag ska lära mig! Fånga hellre mitt engagemang i de frågor som uppstår där jag är. Hjälp mig att se och förstå utifrån det jag finner i min lärarvardag. Det är alldeles för många brev som sänds in till skolan och till mitt läraryrke, brev som säger vad som gått fel och vilka åtgärder som ska till, men ingen fråga till mig om vad jag tror och tänker utifrån min situation. Det är tröttsamt att alltid ta del av andras skolvisioner och se sina egna smulas sönder för att utrymmet inte finns men heller inte tas. Det ryms inte att ta utrymme med något skolan själv tänker och vill när uppdragen att fullfölja andras läggs före och överst. En lärare jag känner sa att det är för lite initiativ från lärare som får gehör och uppmuntras. Det är som om vägen är utstakad av någon en bit ifrån klassrumsverkligheten. Som har visioner om den men som aldrig ser den mer än vid korta besök och som aldrig någonsin har arbetat i skolan eller haft utbildning om pedagogik eller hem- och konsumentkunskapens väg ut till de lärande.

En lärare mitt i alltsammans är per definition lärande. Elever påverkar. Ämnets innehåll påverkas av elevernas åsikter om det eller också bristande intresse för det som läraren vill ge. Allt av utmaningar för en lärare som ständigt måste visa att läraren faktiskt kan och gör och försöker trots att tidningarna nyss skrev om det motsatta.

Ibland har jag önskat scanna min hjärnas aktivitet för att se hur många områden som blinkar rött därinne, aktiverade, då jag är med eleverna, hör deras frågor och deras tankar, håller ordningen och sätter undervisningen på sin spets, alla ögonkast som visar på intresse och som ska fångas upp, en tråd som leder in i ämnets mysterium och så den hållande förmågan då allt i en och samma stund kan lösas upp, då lektionen kan gå om intet och upplevas som om den gick förlorad.

Allt i ett klassrum är dynamiskt. 

 

Publicerat i Läraren inom mig, 2014, Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för En lärande lärares oskrivna brev