Anne-Marie Körling

Det är i klassrummet det händer. Mötet mellan elever, lärare och det innehåll som är i fokus. Det är ett utmanande arbete att ge innehållet det liv det behöver för att skapa intresse och bestående lärande.  I situationer där frågor om vad som kommer på provet eller inte är borta eller inte ställs alls utan frågorna uppkommer för att lära mer eller för att kunna koppla ihop det man vet med det som utmanar.

27 elever är 27 elever med olika sätt att tänka, olika sätt att gå nya saker till mötes, olika vägar till ett gemensamt innehåll. De vägarna är intressanta och gör lärandet till något dynamiskt. Vi lär av varandra. Att som lärare hålla de här lektionerna, se eleverna och få dem att känna att de är viktiga och att deras närvaro och delaktighet är en del av att få lära sig i skolan. Att samtidigt hålla frustration, hålla känslor, sorg, ilska och glädje som i samma rum kan blomma ut är en lärares uppgift. I kärnan äger allt rum.

Det var en teater som visade upp situationer av en lärarens arbete och verklighet för några som inte arbetade precis i detta mitt. Och då det hände saker och ting i klassrummet bröt teatersällskapet och bjöd in publiken att komma med råd på hur att göra och vad att förstå och när det var gjort även komma upp på scen och själv göra lösningen. Det visade sig vara lätt att tala om, vara den rådgivande men att praktiskt och på plats vara den som håller i situationen mindre lockande, ja, till och med alldeles för svårt.

– Det var första gången jag verkligen förstod hur svårt ett lärares arbete är och hur mycket en lärare kan, och vad en lärare kan.

Jag minns hur föräldrar kunde komma efter att ha haft kalas i sina hem. Tre timmars födelsedagsfest för hela klassen och hur de på måndagen kunde titta in i klassrummet och ge mig de varmaste ögonen och tummen upp.