Anne-Marie Körling

På vägen hem sa taxichauffören:

– Jag är inte riktigt jag då jag kör. Jag kör för ett bolag. Då måste jag vara bolaget. Det betyder att jag vet om att jag är jag på ett sätt men på ett annat sätt inte. Jag måste veta att jag kör för bolaget och att jag måste lyssna utåt på den jag har i bilen. Men att jag inte är jag i mina personliga åsikter eller är privat på annat sätt.

I går samtalade jag med någon som sa:

– Vi måste komma tillrätta med våra anställdas språk. De skriver med talspråk och de talar på ett sätt som kan vara främmande för dem de möter. Man önskar att de hade ett mer professionellt språk. Något slags språk som visade att vi kan det vi ger och det du möter här. Som läkare ungefär.

Jag brukar tala om varm saklighet. Den att hålla sig till det eleverna vet och kan så att de kan få vara kreativa och våga berätta sina tankar och om sitt lärande. Jag tänker ofta på hur sakliga vi kan vara då vi möter föräldrar och elever, hur vi talar om skolan och beskriver den. Hur subjektiva våra förklaringar kan låta och hur mycket tryggare vi skulle bli allesammans om vi strävade efter att hålla oss till läroplansspråket, det vi har gemensamt och det som vi kan samlas kring. Jag menar inte att vi ska ta bort vår personliga prägel men övervägande hålla oss till ett språk inom professionen.

Då jag undervisade lärarkandidater om språkutveckling fick de ett vitt papper. På det pappret skulle de skriva ned alla ord som de spontant kunde beskriva utgjorde skillnaden från innan de började lärarhögskolan. Lärarkandidaterna skrev listor över ord som började kliva in i deras professionella språk, de ord som de inte tidigare hade mött men som de nu mötte för att problematisera och för att ständigt fördjupa förståelse för (vilket är en lång process) och som de alltmer kom att integrera i sitt ordförråd.

Då vi läser pedagogisk litteratur möter vi forskare, författare och skolmänniskor som skriver ord och begrepp som vi kan knyta till oss. Det handlar om att erövra begreppen och göra dem till våra, vi som är i klassrummet. Vi ska arbeta med vårt yrkesspråk, värna det, utveckla det och ta oss långt ifrån orden som förklarar att vi är färdiga med arbetsområden och därmed kan stänga igen för kunskapsområdet. Vi ska vidga begreppet lärande och vidga förståelsen för hur vi lärare förklarar vad det är vi gör och varför.