Anne-Marie Körling

Om läraren inte accepterar elevens arbete, säger att det inte räcker, inte stämmer, inte skulle bli som det blev måste läraren fundera över vad som blev och inte bara fråga eleven om varför det blev som det blev. Alltså om det som inte finns.

Då jag var barn fick jag rita en spindel. Alla skulle göra det i klassen. Fröken ritade upp en spindel. Och ett spindelnät. Jag ritade av. Som jag trodde rätt. Men jag såg inte spindeln eller spindelnätet som fröken såg det. Fröken tyckte inte om min teckning. Hon rättade till det jag arbetat med. Då hon var klar med det kände jag inte igen min egen spindel. Det slutade med att ingen av oss var nöjd med arbetet. Min teckning av spindeln var den enda teckningen som inte fick sitta uppe. Den var så olika alla andras.

Detta med att det finns en föreställning som är förutbestämd. Den jag inte förstod. Det att det faktiskt fanns ett bestämt sätt att rita en spindel på. Min spindel var för udda. Jag kände mig lite udda jag också. Jag förstod inte vad jag hade gjort för fel. Bara att jag var lite fel.

Hotellfrukosten. Brickan med den ovanliga frukosten. Tidningen från orten. Då det är dags att gå samlar jag ihop mina tallrikar, skedar, gafflar och min tidning. Skjuter in stolen och ser efter att allt är i sin ordning. Går sedan omkring med brickan utan att hitta platsen där jag ska ställa den. Jag är lärare. Skolmatens ritualer sitter i ryggmärgen. Jag ler då jag ser en annan person irra omkring med sin bricka:

– Jag är lärare, jag också!