Anne-Marie Körling

-Jag börjar varje lektion med högläsning, berättar jag.

– Va, varje lektion? Hur hinner du det? frågar lärare.

Skolan är en plats för innehåll. Kring innehållet samlas vi, lärare och elever. Eleverna har sin utbildningsrätt och jag har min undervisningsrätt. Jag har funnit att då lektioner inte startar då de ska upptas mycket tid av ingenting, alltså inte av det som lektionen bör innehålla. Detta bidrar till att eleverna går miste om innehållet och den fokuserade och gemensamma relationen till detta innehåll med läraren.

Eleverna får vänta på lektionsstarterna. Det går åt alldeles för mycket tid åt att få i ordning på eleverna, be dem sitta ned, gå till sina platser och lärarens röst blir trist och sträng, tråkig och i värsta fall uppgiven. Jag fick en klass som hade haft det så. Det tog mig goda 20 minuter att få ordning på klassen. Då detta stod klart för mig lade jag upp en plan för förändring. För tiden som vi anser är knapp är mycket, mycket värdefull. Tiden måste vi förvalta. Och jag vill ge!

I en av mina klasser kom lektionerna igång inom två minuter angiven tid. Under lång tid hade jag visat att jag stod vid mitt högläsande ord, den att jag skulle ge eleverna innehåll som gjorde det värt att komma. Ingenting är ett hopplöst värde. Att ge texter och innehåll det är att verka inom ramen för läsuppdrag och välmående. Så tänkte jag.

Så här kunde jag läsa:

”En gammal tant gick förbi, och plötsligt sprack hennes påse. Äldre människor ger mig ofta dåligt samvete. jag tänker att de ofta har det eländigt, hon såg ut som en tant som få bryr sig om att besöka. Några brunrosa potatisar rullade ut ur påsen, ner på trottoaren. Ska jag vara ärlig så tänkte jag Skit också, varför tog hon inte bara två påsar? För att snåla? Det är sådana tankar som ger mig dåligt samvete. Jag frågade henne om hon ville ha hjälp men hon tackade nej. Tror att jag gjorde henne rädd. Jag tro inte att det någonsin blir fred på jorden.”

Ur: Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? av Björn Sortland.

Självklart väcker texter frågor. Frågorna är viktiga. Vad kan hända? Är tanten gammal eller ensam? Är alla tanter ensamma? Alla frågor behöver inte besvaras. Däremot ställas. Frågor lever sitt fortsatta liv. De kan vila och bida sin tid. De bildar tankar och så skapar det ibland nyfikenhet och en läsare föds. – Får jag läsa den där boken? frågar eleven då. Om eleven spontant frågar eller vill berätta och relatera till texten får de naturligtvis göra det. Lektionen har börjat. Själva läsningen tog 60 sekunder. Inom tio minuter har vi samtalat om texten, berättat om oss själva och så kan vi börja räkna, undersöka geografi eller sätta samman ett batteri. Skolan är generös! Så tänker jag.

– Att du vågar läsa bilderböcker för elever i årskurs sex, sa en lärare till mig efter ett studiebesök i min klass.

– Jag läser bilderböcker för mina elever i årskurs nio också, svarade jag.

Det är inte alls modigt att läsa berättelser om yngre barn för äldre barn och unga. Tvärtom. Det ger perspektiv. Det ger möjlighet till igenkännande. Det gör det möjligt att återknyta till barndomen. Det gör det också möjligt att få höra berättelser som man inte fick höra som barn men som de flesta tycks veta något om.

Jag läste Alfons Åberg för mina sexor. Jag läste 12 olika berättelser om Alfons Åberg. Ja, jag älskar själv Alfons Åberg. Just därför kan jag dem och utan att skrämmas av elever som säger att de är för stora för de här böckerna för att senare sitta tysta och hängivet lyssna till berättelsen. Inte nog med att vi lyssnade till min högläsning, vi såg också avsnitt ur Alfons Åbergs tecknade repertoar där Björn Gustafsson klädde Alfons och Alfons pappa i klädsamma röster.

Det som hände var att elever som var bekanta med Alfons Åberg nu identiferade sig med pappan. De övergav sin identifikation med Alfons. De bytte helt enkelt perspektiv. Diskussioner uppstod om barnuppfostran, varför man fostrade och hur man kunde bli galen som förälder för att barn säger ”ska bara, ska bara”. Att föräldrar kan ha en annan agenda än barnet. Frågan om vad ett barn kan begära av sina föräldrar kom också upp, samt om det handlade om att begära något av sina föräldrar eller bara handlar om att man är ett barn och barn vet inte om vad som egentligen pågår för barn är upptagna av sitt och ser på världen utifrån sina förmågor att se på världen. Att föräldrar kan vara något man upptäcker som barn, att de är egna personer med egna tankar och eget liv. Det upptäcker man inte som barn. Då måste man växa upp för att upptäcka sina föräldrar.

Då högläsningen om Alfons var över så fanns böckerna kvar i klassrummet. Alfonsböckerna kunde bli självständig läsning och självständigt bokval och eleverna smålog och småskrattade då de läste dem. Någon ville berätta om egna odjur under sängen men att de numera förstod att fantasin gör så med oss. Det finns inga odjur under sängarna men det finns mardrömmar inne i huvudet. Man gör inte rätt alla gånger, ja så diskuterade eleverna.

Det fina med barnbokens gestalter är just det att de stannar i ålder. Mumintrollet, Pippi Långstrump, Alfons är alltid kvar i sin ålder. Det finns i varje läsare ett läsande och lyssnande barn och barnboken påminner oss om det, dvs, om vi återknyter till de barnböcker vi en gång läst, eller återupptäcker hur barnboken gör oss gott inombords. Barnet finns kvar. Det vet varenda 13-åring i klassrummet.

De utvecklingsfrågor jag ställde mig var:

• hur använder jag mig av kunskaperna om perspektivförflyttningar till annan litteratur
• hur kan jag knyta an till andra berättelser som genom bild och text skapar liknande dilemman
• Om vi skrev Alfonsböckerna idag – skulle de innehålla andra aspekter av barndom?

Jag vill alltid skapa ytterligare frågor. Utmana min undervisning. Pröva att läsa Alfons Åberg eller någon annan bilderbok. Högläsningen går ganska fort men frågorna den väcker ska du förbereda noga. Det är diskussionen mellan eleverna och genom litteraturen du ska skapa möjlighet genom.