Att lära sig läsa handlar mycket om att ha en relation till läraren som undervisar. Det betyder också mycket att få möta olika texter genom läraren utbud och i undervisning. Läraren är avgjort den viktigaste resursen och personen för att skapa ett förhållande till läsning och litteratur. Nu är det många som arbetar med lässtrategierna i En Läsande Klass. Jag funderar om vi också skulle kunna använda lässtrategierna i vår undervisning. Det vill säga att öva oss i att utveckla undervisningen och relationerna i den via samma redskap.

FÖRHÅLLNINGSSÄTT,

jag har tänkt utifrån en Läsande klass och de figurer de använder, jag utgår från dem. Jag tror vi ska titta mycket på vårt sätt att förhålla oss till eleverna och deras utveckling till läsare.

Jag tänker att jag vore en spågumma i klassrummet. Det betyder att jag kan se framtid i elevens lärande och berätta om det. Det betyder också att jag kan ge framtid i form av nya texter inom ramen för vad eleven i den snara framtiden själv kommer att kunna läsa. Det handlar om att verka för det som vi lärare kan se av lärande och det kommande i elevens lärande. Vi ser in i framtiden. Vi verkar för hopp och för det framåtsyftande. Det är hoppfullt att högläsa. Vi öppnar upp ett framtida bibliotek genom högläsningen. De böcker som eleverna senare kan läsa själva. Och ord och begrepp som skolan ger. I årskurs ett möter de skolspråket. Att se utvecklingen i ljuset av de kommande läsåren. Vore jag spågumma skulle jag oförtrutet tro på lärarens förmåga att göra skillnad. Jag skulle också se till att de kunskaper jag gav eleverna räckte längre än till nästa prov. Jag skulle sia om ett livslångt perspektiv.

Jag tänker att om jag vore en reporter skulle jag sakligt och noggrant återge vad det är eleverna lär sig och förklara lärandet för mina elever. En reporter berättar om de förändringar som äger rum men också vad som nu äger rum. Det är viktiga berättelser. En reporter är på plats. Som lärare är jag där mitt i händelsernas centrum. Det är en unik plats för samtalet om skolan. Den att förstå, förklara, kasta ljus över det rådande och det som är under utveckling. Den berättelsen behövs såväl för skolans inre arbete och för att berätta för de som inte är där. Låt oss berätta. Det är viktigt att vi rapporterar vad det är vi gör, varför vi gör det vi gör, hur vi gör det vi gör och att det vi gör resulterar i elevernas lärande.

En reporter lämnar:

• verkar inom ramen för yrket. I vårt fall är det lärarens pedagogiska rapport om viss händelse. Jag tänker saklighet. Jag tänker bekräftelse av det som har ägt rum. Jag tänker vissa prognoser om vart vi är på väg. Som lärare talar jag sakligt om skolans inre arbete, sakligt med värme om hur vi lär och genom vad vi lär. Den berättelsen berättar jag för eleverna och för de som vill höra den inre berättelsen från skolan.

Jag tänker att om jag var konstnären skulle jag bidra till att tänka kreativt och genom texter och genom författarnas berättelser vidga betydelsen av text och känslan av lust, glädje och textgemenskap. Jag skulle använda mig av texter för att ge andra värden än bara den nyttiga texten, den att vi blir läsande utan också att vi upptäcker texternas mångsidighet och att vi genom dem möter oss själva. Jag skulle låta eleverna möta texter på olika sätt och beskriva sin läsförståelse genom olika uttryck. Om jag tänker att jag är konstnären ser jag också till att min klass verkar för något gemensamt, att våra olikheter samsas på min undervisande palett. Jag skulle verka för att vi gemensamt tillåts fantisera mellan raderna. Fantisera i bild. Fantisera genom att omsätta text i ett fotografi. Det finns inga gränser för mötet med litteratur, den egna inre världen och den som uppstår då vi samtalar och diskuterar. Jag skulle också noggrant skriva ned strategier jag finner under min undervisning, de som eleverna visar upp och de som sätter mitt arbete i kreativ gungning. Hur gör eleverna? Hur tänker de? Hur löser de läsningen? Vad berättar de? Hur förstår de?

En konstnär

• är skicklig på att göra något. En lärare gör ofta saker som lärare säger att läraren inte hinner med. Jag tror vi ska se till det vi hinner. Vad är det vi skapar ihop? Att kreativt tänka på nästa ingång till lektionen och vilka frågor vi ska utmana eleverna med.

Låt oss säga att jag var cowboyen. Då skulle mitt förhållningssätt vara att samla ihop det eleverna kan. Vi kanske kallar det att knyta ihop påsen. Men som lärare skulle jag se till att ingen, inte en endaste elev, inte en enda kotte, kunde gå i skolan utan att lära sig läsa. Jag skulle se det som mitt huvuduppdrag att verka för att varenda liten en, och stor likaså, fick uppleva hur det är att lära sig läsa och att ständigt utveckla den förmågan. Jag skulle aldrig någonsin låta någon försvinna bort utan ständigt fångas in i den vackraste bemärkelsen, den att jag inte ger upp om läsningen och undervisningen som elevens redskap att bli läsare. Jag har en stor famn och jag vakar över varenda elevs läsförmåga och utvecklingen av densamma.

Om jag antar detektivens roll skulle det innebära att jag lägger ihop ett och annat. Det betyder att jag är observant och att jag behöver förstå. Jag tänker mig att detektiven i mig får uppdrag och frågor som gör att jag måste konsultera en annan kunnig, dvs, att jag utvidgar de pedagogiska samtalen om läsundervisningen. En detektiv söker förstå. Det är en kollegial uppgift. Att undervisa och ställa sig frågande och undersökande under arbetets gång. Det är ett slags metaperspektiv. En detektiv lägger ett pussel. Detta pussel skulle kunna vara samspelet med andra kursplaner, samspelet med andra lärare och samspelet med forskningen. Vad vet jag? är en fråga jag skulle ställa mig. Vad behöver jag förstå ytterligare? Vad behöver jag för plan nu? Och då jag upptäcker saker och ting – vad gör det med mig och min undervisning?

Jag tror att de flesta lärare måste se till sin egen roll och betydelse också då vi omsätter metoder vi tror på tillsammans med eleverna. Att undervisa i läsning och upptäcka läsningens hemligheter och horisonter är genuint roligt och autentiskt. Som lärare ingår man som en del av undervisningen. Man ansvarar för dagen i undervisningen och dagen i elevernas lärande men morgondagens undervisning ska ge eleverna det de inte kan. De ska inte få uppleva sin oförmåga gång efter annan. Det eleverna behöver är inte att förklara en brist utan att få undervisning i och genom lärarens framåtsyftande ansvar.