Befria de pedagogiska samtalen

De pedagogiska diskussionerna kan innebära rymd.

Vi måste avgränsa dem från annat som kommer in i dem. En gång handledde jag några lärare i pedagogiska samtal. De fick inte tala om tid. De fick inte tala om ”dom där eleverna”. De fick inte prata om brist på resurser.

Ja. Läraryrket är kreativt. Vi kan tänka bort. Vi kan avgränsa oss. Vi kan skapa rymd. Ett steg ifrån vad vi gör idag och två steg in i morgondagen.

Efteråt. En slags rymd.

Publicerat i Pedagogiska samtal | Kommentarer inaktiverade för Befria de pedagogiska samtalen

Läsmotstånd och läsnyfikenhet

 

Min mamma läste. Hon berättade ibland om det hon läst eller de böcker hon köpt. Hon kunde ta en bok och läsa lite ur den. Efter att min mamma berättat lite om innehållet i boken frågade jag:

– Får jag läsa den?

– Det får du absolut inte göra. Du är inte tillräckligt stor för att läsa de här berättelserna. Äventyren får du om några år. Då du blivit större.

Ingenting kunde få mig att läsa som det motståndet.

Läsnyfikenhet är första steget till att utveckla mötet mellan bok och läsare. Förmedlarens roll, den mellan blivande läsare och bok, är mycket viktig. Där kan förmedlaren göra allt för att skapa intresse. Det bästa sättet är att läsa lite ur boken och att själv tycka att den är intressant. Genuint läsintresserad.

Min mamma var expert på att skapa läsnyfikenhet. Hon förbjöd böcker. Hon sa resolut nej till vissa böcker. Sen sa hon författaren den och den och visade att den boken hade en given plats högt upp i hyllan. En plats som krävde lite arbete för mig att hämta boken. Det där underbara motståndet.

Publicerat i Litteratur och läsning | 1 kommentar

Att läsa över någons axel

Ibland råkar jag fastna i det någon annan läser. Jag läser över någons axel. Det är min nyfikenhet som driver mig. Snart känner jag hur läsaren tycker det blir obehagligt och viker tidningen så att det blir omöjligt för mig att läsa vidare.

Vi gör så. Vi vill ha vår läsning ifred.

Publicerat i Boken i undervisningen, Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Att läsa över någons axel

Den där hemliga läsningen

Körling ritar 2010

 

Det finns privat läsning. När man väl kan läsa är det mesta man läser en aning privat. Den läsningen ska inte belastas med frågor om vad man har förstått eller vilka bilder man skapar av det man läst. Den läsningen ska vi låta vara. Ja, om inte eleven eller läsaren själv vill delge och berätta.

Jag har fem olika läsundervisningar i mitt klassrum. Det betyder fyra olika undervisningssituationer där jag väljer litteratur och där jag läsundervisar. Den femte delen består av elevens självständiga val av vad att läsa och hur att läsa. Jag har alltid haft klassrum som jag utrustat med mycket böcker.

Jag minns en elev som i sin självständiga läsning tog en hög med Kamratposten, tog en filt och lade sig i soffan. Hon läste hela dagen. Jag lät henne göra det. Det gick inte att bryta den läsningen. Hon läste för livet. Hon läste om sig själv. Något stort hade hänt med hennes kropp. Det som händer varje flicka. Om det ville hon nu veta. Det lät jag henne få göra. Att läsa för att förstå sig själv är en mycket avancerad läsning.

Om ni undrar – får man göra så – så kan jag berätta att om någon hade frågat mig om hennes läsutveckling, hennes matematikkunskaper, hennes geografi och alla ämnen skulle jag kunna rabbla dem som rinnande vatten. Om någon undrar hur de andra eleverna kunde låta henne få göra detta så kan jag berätta att arbetet att se till varje elevs behov är ett långsamt arbete som byggs upp över tid. Då eleverna förstår att läraren vill och gör det bästa för var och en då tillåter eleverna varandra att vara i sina olika behov.

Jag litar på morötternas tillväxt. Det är mycket svårt. Därför övar jag mig att lita på morötternas tillväxt.

Publicerat i Litteratur och läsning | 1 kommentar

Tankevändan i lärarens huvud

Körling fotograferar 2013

 

 

Förändring äger rum då läraren börjar tänka annorlunda. Jag beskriver i boken ”Läraren inom mig”  hur lång tid det kan ta innan förändringen blir synlig i undervisningen. Det nya som läraren fått uppleva eller förväntas förändra kräver mycket tankemöda, reflektion och återkommande samtal innan det sker något i själva undervisningen. Det är rimligt att det är så.

Pedagogik är allt annat än någon snabb lösning, tvärtom är det långsamt arbete där förändringar som syns små i ord och tryckta meningar är mycket stora i verkligheten. Undervisningen följer undervisning som radband, lektion läggs till lektion. Läraren är fylld med det pågående.

Då förändringar äger rum är det dessutom så att då läraren prövar nytt kommer en viss oro infinna sig, eleverna får också dela det nya, och innan allt börjar sätta sig så kan det bli mer av oordning än den berömda ordningen. Eleverna ska förstå och inkluderas i det nya, vilja pröva och följa lärarens idéer. Elever är trogna sina tidigare lektioner och vill ofta känna igen sig även om de mår bra av att utmanas. Läraren som prövar nytt måste våga att göra det och för en stund tappa fotfästet. Det gäller att vara tillsammans kollegialt då detta äger rum.

Då läraren är i färd med att pröva nytt är det efter ett långsamt inre pedagogiskt tänkande. Då läraren gör nytt i klassrummet behövs stöttning och fortsatta samtal. Med respekt för den förändring som läraren prövar och genomför krävs ett följande av lärarens praktik.

 

 

Publicerat i Kommunikationen, Konsultation av något slag, Läraren inom mig, 2014 | Kommentarer inaktiverade för Tankevändan i lärarens huvud

Denna oas av ordning och reda

Körling fotograferar 2013

 

 

Jag minns. Mitt liv var en aning kaotiskt. Eller rättare sagt. Runt omkring mig var det en aning kaotiskt. Min pappa mådde nog inte så bra, sämre än jag visste om.  Det påverkade lugn och ro och ordning och reda. Ordningen blev en aning sporadisk. Ibland ordning. Ibland mindre av ordning. Vi flyttade ut och flyttade in. Som det påverkar ett litet barn. Det var mycket under en liten tid. Jag hade levt ungefär fem år. Inte visste jag att föräldrar skiljdes. Inte visste jag något om vuxnas tårar och bråk. Jag var ett barn som såg upp. Jag tittade upp. Mot vuxenvärlden. Inom mig växte frågetecken sig större och större. Mest handlade de om sådant jag trodde jag hade gjort fel. Världen är till för barnet, barnet vet inget annat. Om vuxna inte kan bygga grund eller väggar kryper man närmare sina föräldrar. Behöver mer av trygghet.

Och jag började på daghemmet. Daghemmet var för barn som inte hade det så lätt. Alla barn gick inte på daghemmet. Barn på daghemmet hade det lite svårare än barn som var hemma där mammorna bakade bullar. På daghemmet var allt i sin ordning. Det var den där tryggheten med klockan. Klockan tolv var det mat. Sedan var det vila. Snälla fröken läste sagor och så slumrade man en stund under ett täcke som välfärdsstaten lade över. Som jag älskade det där täcket. Som jag älskade den där madrassen. Som jag älskade den där stunden. Sen klev man upp. Tvättade sig i lagom höga handfat. Sen fick man lära sig hoppa hopprep eller lägga pussel med en kompis. Jag tyckte det vara paradiset.

Jag älskade messmör. Det fick man på alla de här platserna. Eftermiddagshemmet hade messmör. Dit gick jag då jag blev större. Med en nyckel i band klev jag in och fick den godaste av smörgåsar, mjukt bröd, smör och hur mycket messmör jag ville ha.

Ibland tänker jag på den där ordningen. Det var inte ordning som krävdes av oss barn. Det var en slags ordning som gavs oss. Den där tider ramade in dagarna. Den där ritualer byggde trygghet. Den där personalen läste sagor, bäddade om och fanns. Den där pussel fanns, böcker fanns, pennor fanns, papper fanns. Ja, det var så länge sedan att det var ungefär det som fanns. Det fanns penslar och vatten också.

Jag behövde den här platsen. Som jag behövde den. Ingen frågade om det trassliga i den andra världen, den där hemma. Världen fick vara där vi var. Daghemmet var för oss. Jag minns att jag lekte, åt och satt intill.

Barn har en förmåga att skapa sina paradis. Den där allt bara är. Där leken leker tafatt med barnet. Och att leken ryms inom ramarna. Den ordningen. Det är den vi ska tala om.

Publicerat i Skriver om ditt och datt | 1 kommentar

Att hålla för att hålla för att hålla oro

Körling fotograferar 2014

 

Detta med att hålla oro. Jag funderar ofta på hur vi måste hålla den. Inte låta den spilla ut. För oro sprider sig. Min oro kan bli mycket stor om den sipprar ut och ställer till det. Om jag är lärare kan lärarens oro signalera att läraren inte kan vara själva lösningen. Oron för att barnet blir då föräldrarnas. För de får den av läraren. Hos föräldrarna blir den overkligt stor. Oro utvecklas så. Och barnet som tidigare varit orsak till oro är nu det. Och så utvecklas oro.

Jag brukar undersöka hur läkare gör. De måste ofta härbärgera svåra frågors oro. Det går en serie på Svt nu. Den handlar om Hjärnkirurger. En av läkarna berättade om de egna känslorna, de inre och svåra, men hur de inte fick sippra ut till förmån för föräldrarnas. För om omvärlden är för orolig och det farliga sprider sig är allt farligt för det lilla barnet. Hellre hålla för hållandet i alla led.

Jag tänker ofta på hållandet. Jag tänker på hur min professionella oro ska generera professionella planer och diskussioner som gagnar eleven och blir planer som tryggar föräldrar. Oron måste ha ramar.

Publicerat i Kommunikationen, Konsultation av något slag | Kommentarer inaktiverade för Att hålla för att hålla för att hålla oro