De pedagogiska samtalens lyft

Skärmavbild 2013-12-04 kl. 08.40.49

 

 

 

 

 

Alldeles för många gånger har jag lämnat möten för lärare med en tung klump i magen. Jag vill inte kännas vid den. Trots det gör den sig påmind. Klumpen i magen. Jag undrar alltid hur den hamnar där.

Ibland tänker jag att vi lärare har så många viktiga pedagogiska frågor att diskutera och att klumpen hör samman med att inget av dessa frågor blir lyfta. Ibland tänker jag att jag på något märkligt sätt har vant mig vid att samtal i skolan ska beröra budget och att vi alla måste inse hur det är ställt ekonomiskt vid skolan. Den där klumpen i magen. Kanske hör den samman med att jag inte får tillgång till det framåtsyftande, det som ligger i framkant, det som är möjligt att lösa eller förstå. Kanske hör klumpen i magen ihop med att jag sitter tyst vid min plats och att rätten att tala blivit några få lärares rättigheter och att allt egentligen hör samman med att någon förmedlar något och att jag tänker och påverkas av det som förmedlas men utan att känna hopp eller ansvar.

Jag längtar alltid efter pedagogiska samtal. De samtal där vi gemensamt ser till det vi gör och det vi kan förändra för morgondagen. Inte de samtalen där vi drar ned takhöjden till kryphöjd för att vi kidnappas in i hur det är och hur någon annan bär ansvaret och skulden. Om inte eleverna var si eller så skulle det kanske gå men nu är det som det är och då går det inte. De här samtalen ger mig en känsla av att jag inte behövs, inte är viktig och att jag inte kan påverka. Jag vill känna att jag kan precis det motsatta; påverka, medverka, delta och utveckla. Det är genom att vara den som gör skillnad som jag önskar vara aktiv, ansvarig och nyfiken under de pedagogiska samtalen. Jag önskar också att våra samtal får vara sonderande, funderande, reflekterande och inte med omedelbarhet generera nya vägar. Pedagogiska frågor vänds och vrids på. Den pedagogiska planen kommer ur tänkande om det pågående. De pedagogiska frågor kommer ur mötet mellan vår praktik och det vi läser om i teorin. Vi är själva förändringen.

Detta om att göra skillnad. Lärare gör skillnad. Ja, det sägs överallt att vi gör det. Den pedagogiska frågan bör vara att besvara hur vi gör skillnad, hur vi kan göra skillnad, genom vad vi gör skillnad, genom hur vi möjliggör skillnad och vad vi ser och förstår som skillnad. Påståenden som att skolan gör skillnad behöver sina berättelser. De pedagogiska samtalen ska göra skillnad tänker jag. Hur gör de skillnad? Varför gör de skillnad? Hur verkar de för att lärare gör skillnad?

Den molande klumpen i magen är en tyngd jag inte vill känna. Jag talar gärna med mina kollegor om förväntningar, tankar hur att förändra, känner mig gärna lite frustrerad, utmanad, ifrågasatt … men ihop med mina kollegor. Jag vill gärna se nya avstamp där jag utmanats kollegialt.

Allt annat än resignation. Inte en samlad klump att bära. Den där känslor av vanmakt krymper lärarens innehåll och förmåga. Kanske är det en värdeklump som säger det motsatta – detta var inte ett pedagogiskt samtal. De pedagogiska samtalen har en framtid.  De har en horisont.

Jag tänker på Gunnar Ekelöfs ord. Jag tänker på lärarens röst. Jag tänker på berättelserna om skolan. Jag undrar över tystnad.

Mina tweets idag handlar om de pedagogiska samtalen:

Det finns ett mellanrum att utforska mellan ”måste tänka så” och ”börja tänka så”. Det finns en övningsplan.

De pedagogiska samtalen. Malpåse är inte ordet här. Maktlöshet och resignation har inte sitt ursprung här.

De pedagogiska samtalen. Ur dem går vi stärkta. Ur dem går vi utmanade. Ur dem går vi ihop. Annars är det inte ett pedagogiskt samtal.

De pedagogiska samtalen. Lärare gör skillnad. I samtal skall den skillnaden medvetandegöras och lyftas fram. Vilken skillnad gjorde samtalet?

De pedagogiska samtalen. Inte skapa lervälling utan skapa trädgård.

De pedagogiska samtalen. En slags pedagogisk rond. En inre skolberättelse i det pågående. En lärares berättelse bland andra lärare.

De pedagogiska samtalen. Rymden i samtalen skapas av oss själva. Att våga lämna försvar. Att våga vara okunnig. Att våga nollställa sig.

De pedagogiska samtalen. Att våga vara utvecklingsbar. Att våga vara den som tar ett prövande steg. Att våga pröva. Att våga pröva igen.

De pedagogiska samtalen vid skolan. Inte leta syndabockarna från igår. Utan utvecklingstankarna för imorgon.

De pedagogiska samtalen gör att skolflödet stannar av för en stund. Vi kan titta, analysera, fundera, förändra, utforska genom dem.

Publicerat i Läraren inom mig, 2014, Pedagogik, Pedagogiska samtal | Kommentarer inaktiverade för De pedagogiska samtalens lyft

Prove yourself

Publicerat i Frågekonsten | 1 kommentar

”Spring och lek” säger vi. Vad tror vi att lek är?

Körling fotograferar 2013

 

 

Leken. Den gör vi ibland till något enkelt. Den att leka. Vi puttar ut barn i lekens värld som vore den enkel. Leken har sina regler. Leken är en värld som inte öppnar sig för att vuxenvärlden säger att den gör det; att bara springa ut till den. Barn kan hålla sig kvar. Kan inte springa ut och leka. Kan inte vara med många barn. Kanske för att barn inte självklart bjuder in till lek. Kanske för att lekar har sina egna rötter och sin egen berättelse. Den pågår och utvecklas. Leka ihop är en sak. Att leka själv en annan. Hur vi talar om lek utan att se barnets berättelse. Vad är att leka? Innebär ute detsamma som att leken frigör sig själv? Att springa – är det att börja leka? Spring ut och lek!

Jag läser Gunilla Gerlands bok ”En riktig människa” 1996. Genom läsningen får jag förstå ett barn och jag kan se mig själv som vuxen. Det är en behövlig läsning:

”Det räckte med att det var tre, fyra barn så var det för mig en osorterbar röra av armar och ben, röster och skratt. De skrämde mig och de gjorde mig trött. Det var som att befinna sig i ett rum fyllt med små studsbollar i ständig rörelse. Jag satte mig för mig själv någonstans och åt godis eller kopplade ifrån systemet, drog ur kontakten, och försjönk i mig själv.

När jag blev större hände det att jag försökte vara med de vuxna när jag inte kunde vara med barnen.

– Spring ut och lek, sade de då.

Men jag kunde varken springa eller leka.

– Spring ut och lek, sade de som om jag vore vilket barn som helst. Så jag försökte vara vilket barn som helst. Men hur jag än ansträngde mig tycktes det alltid klinga med en falsk ton eller ge en bitter bismak. Det blev aldrig vilket barn som helst, det blev bara jag som låtsades vara vilket barn som helst. Och jag kände skillnaden. Oj, vad jag kände skillnaden, den gnisslade som en svart krita mot en svart tavla inuti mig.”

Ur Gunilla Gerland; En riktig människa, 1996, s. 43.

 

 

Publicerat i Kommunikationen, Lärarens språk | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för ”Spring och lek” säger vi. Vad tror vi att lek är?

Läraryrket är svårt!

Körling fotograferar 2013

 

– Läraryrket är svårt. Det ska det vara. Eftersom det är svårt behöver vi varandra vi lärare. Vi ska verka för tolerans och generositet då vi träffas och diskuterar pedagogiska frågor. Och de pedagogiska frågorna ska kasta sitt ljus mot det kommande.

Publicerat i Läraren inom mig, 2014 | Kommentarer inaktiverade för Läraryrket är svårt!

Tack, tack, tack!

Denna vecka vill jag sända en hoper med tack, tack, tack till de som lyssnat till mina pedagogiska tankar.

Körling fotograferar 2014

Publicerat i Föreläsningar jag ger | Kommentarer inaktiverade för Tack, tack, tack!

En bok – en författare. Lyssna om tankarna om Läraren inom mig:

Här är intervjun mellan mig och Birger Schlaug. Vi talade om ”Läraren inom mig”.

Publicerat i Läraren inom mig, 2014 | 2 kommentarer

Den respektfulla tonen om och av lärare

Igår var jag i Vasa och föreläste om läsundervisning. Varje talare talade så respektfullt om läraryrket. Det berörde mig. Det var något med själva tonen. Då jag lämnade Vasa bad jag dem att vara varsamma för förändringar.

Den där tonen förlorar sig till moll eller blir alldeles för entonig.

Publicerat i Föreläsningar jag ger, Läraryrket och lärarrollen, Värdegrunden | Kommentarer inaktiverade för Den respektfulla tonen om och av lärare