Anne-Marie Körling

Idag skriver Jenny Lindh, bibliotekarie som svarar på läsarens frågor i DN, svar till den som undrar över sin läshastighet. I skolan är det en ofta förekommande fråga, den om läshastigheten. ”Hen läser långsamt” säger vi och ofta menar vi att eleven då inte kan läsa. Läsningen är för långsam.

Detta med läshastigheten. 

Jag satt nyligen med en elev vars läshastighet inte liknade min. Han läste långsammare. Vissa ord fick han ljuda för att tyda ut krångliga ord. Men han löste läsningen. Då vi talade om läsförmågan och dess utveckling bad eleven att få lite längre tid för sin läsning för att förstå. Det är en rimlig begäran. Det handlar inte om att inte kunna läsa utan att behöva en annan lästid för att läsa.

Om vi inte har utbildning i läsning är det lätt att göra läshastigheten till ett kriterium för att kunna läsa och att inte kunna läsa. Det är lite bekymmersamt. För om en elev läser långsamt så behöver eleven öva sig att läsa. Det betyder att undervisningen måste förändras. Den ska innehålla läsundervisning, dvs, där lärare modellar läsning och läsförståelse och varje dag ska eleven få möta texter som bidrar till elevens läsintresse, alltså ha ett innehåll som lockar eleven att läsa, inte för att öva sin läshastighet. Att träna läshastighet är inte målet utan att ge läsinnehåll som ständigt utvecklar elevens läsförmåga.

Jag minns en långsam läsare. Man sa att hen inte kunde läsa. Det stämde inte. På frågan hur eleven förstod texten eleven läste, dvs, vid ett samtal om elevens läsförmåga med eleven, framkom att eleven sökte svar på frågor uppkomna ur läsningen. Det handlade om en pojke som gått ut för att spela fotboll. Författaren hade beskrivit att pojken hade en röd tröja på sig men på fotbollsplanen hade pojken en gul. Eleven berättade för mig att han grubblade på när i texten tröjbytet hade ägt rum. Från meningen med den röda tröjan och fram till den gula tröjan undersökte hen texten noggrant. Eleven fann inget tröjbyte. Eleven undrade då var i texten eleven själv skulle skriva in en mening om detta tröjbyte från röd till gul tröja. Det var också svårt sa eleven för handlingen erbjöd inte en sådan mening. Denna läsare var en långsam läsare. Ingen hade frågat honom om hur han läste. Det samtalet måste till.

Jag undersöker ofta min läsning. Ofta är min läshastighet långsammare då jag byter berättare. Det betyder att jag inte känner mig hemma i berättarens sätt att beskriva. Jag bekantar mig därför med författarens sätt att skriva. Om jag byter bok och lämnar en annan författares bok är det ett nytt textmöte jag gör. Jag läser långsammare då jag inte förstår faktatexter eller då meningarna är för långa och för innehållsrika. Jag läser långsammare då jag tycker meningar är vackra och jag inte omedelbart vill överge meningen jag läst utan vill suga på orden. Jag läser långsammare vid mycket viktiga instruktioner, t ex, då jag ska ta en medicin vars innehåll jag inte kan leka med och som kan äventyra min hälsa.

I klassrummet låter vi ofta elever läsa högt. De får ett stycke att läsa inför varandra. Ofta är texten ny för eleverna. De ska slå upp sidan den och den. Därefter ger läraren eleverna ordet. Denna form av högläsning vet jag ger hjärtklappning hos många elever. Jag vet elever som utvecklat strategier för att klara av den lässituationen och sin oro för att läsa inför andra.

– Man får inte läsa långsamt. Det betyder att man inte kan läsa, sa eleven. Därför lyssnade jag inte till mina klasskamrater utan räknade ut ungefär när det skulle bli min tur att läsa högt. Under det att andra elever läste övade jag mig tyst på det stycket som jag antagligen skulle få. Hade  jag tur blev det så.

Berättelsen kom från en elev som lämnat skolan. Läsförmågan tvivlade läsaren alltid på. Jag frågade hur noggrann läsaren var idag.

– Jag vill inte känna mig dum så jag är väldigt noggrann då jag läser. Men fort. Näe, jag läser jättelångsamt. Jag skäms över min läsförmåga. Skulle aldrig läsa högt för någon.

Det är inte läsundervisning att låta elever läsa högt för varandra i texter de inte är bekväma med. Det säger ingenting om elevernas förmåga att läsa. Läsundervisning handlar om samtal, gemensam läsning, modellad läsning och respekt för läsaren genom att ge lästid tillsammans med läraren. Den lästiden ska bemötas med samtal. Inte med fokus på hur eleven läser utan vad eleven läser. Utvecklingen av läsförmågan äger rum genom att vi läser mycket texter och olika.

Läshastighet handlar om demokrati. En läsare ska kunna läsa textremsorna på film och tv. Den kräver en viss hastighet. Det går att fråga om hur eleverna löser textläsningen på textremsor. Det går att fundera över hur vi själva gör. Det går inte att lyssna på textremseläsning för ofta hinner man inte med att uttala det som står på textremsorna. Det betyder att man ska föra samtal med eleven där eleven får berätta om hur eleven gör vid sådan läsning. Som pedagog handlar det om att undersöka – inte döma eleven efter hur eleven berättar. Allt pedagogen och läraren kan göra handlar om att utveckla undervisning. Den ligger i morgondagen. Det är att se undervisningen i ljuset av elevens behov. Inte bristen i elevens förmåga. Utan ansvaret om vad undervisningen måste leda till. Det kräver en plan. En läsundervisningsplan.