Anne-Marie Körling

– Alltså, det var ett tag sedan, faktiskt flera år sen, man hörde folk säga att lärare har det bra dom, sa Richard Hultén då vi samtalades vid.

– Hmm, tänkte jag.

Då talade man om sommarlov och alla lov lärare hade. Men som sagt. Det var mycket länge sedan jag hörde att ”lärare har det bra dom.”

Richard Hultén är läromedelsförfattare. Jag lyssnade till hans lärarberättelse häromdagen. Och jag kände igen mig. I hur man i samspel med elevernas lärande utvecklade egna idéer om hur att dokumentera, hur att följa, hur att verka. Richard Hultén berättade att den där känslan när man själv vill dammsuga. Man sitter där vid köksbordet och den där sköna känslan kommer över en och man tänker att nu ska jag dammsuga. Ur det egna inre, den egna drivkraften, det egna initiativet. Och så tänker man göra slag i den tanken man har när någon annan plötsligt kommer med uppmaningen:

– Kan du dammsuga?

och vips sätter andra krafter in. Man säger nej.

– Näe, jag har en viktig artikel att läsa. Har inte lust. Vill inte.

Det egna initiativet falnar. Ibland tänker jag att skolan har blivit en sådan plats. Den där våra egna initiativ, sprungna ur lärsituationer vi tänker om, just dör i sin linda. Och den utvecklingen tror jag är mycket farlig. Initiativ måste bejakas. Men också det inre motståndet att trotsa och sätta sig på tvären. Det måste man också lära sig något om.

Det här var en märklig upplevelse. Kan fortfarande tycka att det är en märklig händelse.

Vi var runt 20 lärare från olika skolvärldar ute i världen som möttes i Seattle för tre dagars pedagogiska diskussioner och föreläsningar i Microsofts lokaler. Bitte Kajler, Sverige, hade fått den fina utnämningen ”Världens mest innovativa lärare” av Microsoft. Jag hade fått Microsofts innovativa lärarpris för Sverige. Året var 2007.

Det var spännande att möta lärare från andra skolkulturer. Jag minns den indiske läraren som hade 140 elever och som han utvecklade kommunikation med genom datorer. Jag minns läraren från Singapore som med nyfikna ögon ritade och tecknade matematiska idéer framför ögonen på oss och som berättade om elevernas lärande och hur man alltid måste ge elever en bild av matematiken. Det fanns inga gränser för det pedagogiska arbetet. Vi syntes ha så mycket gemensamt.

Så kom Bill Gates. Han syntes ödmjuk. Han berättade om skolan, om det viktiga arbetet som lärarna gör och vikten av, om och om igen sa han det, vikten av att lärare lär sig uppfatta den minsta rörelsen, det fjuttigaste av engagemang hos eleverna, och ta vara på det. Detta rörde skolorna i västvärlden där problemet med elevernas studiemotivation  var stort. Det handlar om förmågan att se engagemang och nyfikenhet där den uppenbarar sig. Börja där. Och besvara och bevara detta engagemang.

Vi var stumma. Man kunde höra den berömda nålen falla och träffa golvet med en duns. Bill Gates sa att han var en verklig person. Då först kunde vi lyssna. Jag ställde en fråga. Den om världen kunde skapa en gemensam läroplan, några fundamentala gemensamma innehåll, om det kunde vara möjligt. Detta med utgångspunkt i de diskussioner vi hade haft under våra tre utvecklingsdagar. Frågorna vi diskuterade rörde världsekonomi, globalisering, miljö och ansvar om jordklotet. Om de unga. Om de ungas värld. Hur skulle skolan kunna göra den världen möjlig?

Bill Gates talade varmt om läraryrket. Idag läser jag om hans tankar i DN. Jag tänker på läraren då jag lånar och citerar Bill Gates ord och Dagens Nyheters rubriker:

”Det handlar om att engagera sig i något man brinner för. Det råder ingen brist på problem som väntar på en lösning och det finns inga rätta svar när det handlar om att välja.” DN #10 29 mars 2014.