Då jag läser Åsa Beckmans krönika om Anna Odells film Återträffen kommer skammen.

Jag har också tittat på byxor som är för korta, pekat finger och skrattat för att man skrattar åt för korta byxor. Hemma stod jag sedan framför spegeln och säkerställde att jag tillhörde de andra i klassen – de med tillräckligt långa byxor. Den där blicken som riktar sig mot det som är olikt och med samma oro säkerställa att man tillhör genom att vara så lik som möjligt. Det är farliga skolkorridorer att vara i. Det är skumt i våra minnen. Anna Odell kastar in en brandfackla för att lysa upp inom oss.

Anna Odell gör oss till sina klasskamrater. Vi sitter där i filmsalongen och ser filmen. Vi har med oss våra popcornshinkar och slår oss ned för att betrakta, se och som filmbesökare kunna välja att vara berörd eller inte. I mörkret kan vi vara överens med Anna Odell, tycka att hon gör något hon måste, och vi kan också tycka att Anna Odell går lite för långt, att det räcker nu, och så kan vi åter känna empati med henne. Anna Odell spelar sig själv. Hon är lika naken inför oss biobesökare som för sina klasskamrater. Vi kan få tycka att hon går över gränsen, vi kan tycka att hon borde skyddas mot den mobb som hon slutligen återigen får uppleva. Vi sitter där i mörkret. Kan inget göra. Vi blir de tysta, de som betraktade, de som inget gjorde. Vår självbild måste utmanas. Frågorna ställas. Vem var jag? Hur var jag? Varför gjorde jag?

Anna Odell var aldrig inbjuden till någon återträff. Hon har gjort en film om vad hon önskade göra ifall hon var inbjuden. Hon skulle göra det man annars inte gör. Berättar, ger sin bild och låter inte något tysta. För lika fullt som de andra berättar om händelser under skoltiden, har de mörkare sidorna också sin berättelse. Minnen och erfarenheter av att ha varit mobbad, tystad, förstenad i klassrummet påverkar och gör sig påminda också senare i livet. Anna Odell blir utkastad i sin egen föreställning om vad som skulle kunna ske på den återträff där Anna Odell låter sig själv få vara med. Att se in i hennes ögon efter att hon blivit ställd utanför och med krafttag lyfts bort ur sammanhanget är smärtsamt att se.

Och jag sitter där i biomörkret och önskar att jag inte bara fick se utan också fick göra annorlunda som vuxen klasskamrat. Jag upptäcker att jag plötsligt sitter i den privata soffa som Anna Odell bjuder in till. Frågorna ställs också till mig. Och jag kan vrida mig som en mask på frågornas krok. I tider av självgodhet och facebookuppdateringar speglas det som blir så svårt att kännas vid. Om jag vågar vara där och känna skammen hos den som nu skymtar fram i biomörkret.

Anna Odells film bjuder också på en annan lösning. Den att vi kan överge henne igen, vifta bort och säga:

– … nu går du lite för långt! Va faen Anna, jag vill bara se en film. Det är ditt fel att jag känner som jag gör. Du kunde ha ställt dig upp en gång. Det hade räckt för mig. Det är ju ändå fest att också gå på bio och få en stunds förströelse. Vem vill ha en återträff som väcker allt det där till liv? Vi hade faktiskt roligt i vår klass. Vi är dom schyssta. Den här filmen du gör om oss visar att du inte är schysst mot oss. Vi var barn Anna! Och nu förstår du kanske varför du inte var bjuden.

Och kvar är den sköra längtan efter ett annat svar. Det mänskliga. Att få vara den man är och få vara med.