Anne-Marie Körling

En mamma och två barn slår sig ned där jag sitter på bussen. Bebisen sitter i mammans knä. Pojken bredvid mig är runt tio år. Mamman säger att hon vill se hembrevet. Pojken letar efter det i väskan. Ger det till sin mamma. Mamman viker upp ett pappersark. Det är ett A4-ark. Texten på brevet hinner jag uppfatta till en fjärdedel av papprets yta. Det fanns också en rubrik. Mer såg jag inte. Och där skulle historien kunna vara slut. Jag lyssnade till samtalet mellan mamma och barn. Mamman läste hembrevet och suckade djupt. Pojken tittade skamset på henne. Mamman såg arg ut då hon frågade honom:

– Du är väl i alla fall tyst på lektionerna?!

Han nickade.

Hon suckade och vek ihop brevet. Satt med det i sin hand och vände bort ansiktet från pojken. Hon såg besviken ut. Arg. Pojken satt intill mig. Han tittade oavbrutet på sin mamma. Hon mötte honom inte med blicken. Till slut vände också han bort ansiktet. Tittade ned i golvet.

Kontakten var bruten.

Jag vet inget om innehållet i hembrevet men jag vet vad hembrevet gjorde med den här familjen. Mamman visade sin besvikelse. Pojken sökte sin mammas kontakt. Tystnaden som uppstod. Kunde det ha blivit annorlunda. Kan vi skriva på andra sätt i hembrevet.

Jag har ingen utbildning i hur att kommunicera med hemmet. Jag har ingen utbildning i hur att tala om skola med föräldrar. Den har erfarenheten givit mig. Erfarenheterna av föräldrakontakt har också gjort att jag tvingats utvecklas, föräldrar förstår så olika och de står sina egna barn absolut närmast. Jag måste förstå det. Men om jag inte är utbildad i att skriva till hemmet så är jag utbildad i hur att tala om skola. Jag har en läroplan och jag har 19 kursplaner att hämta stöd i. Jag måste rikta blicken inåt. Mot det skolan gör och det skolan utvecklar.

Här sitter nu en mamma och en elev med ett brev som jag gissar handlar om ordning och reda. Jag anar att föräldrarna fått läsa att de måste säga till sina barn och jag anar att läraren skrivit om hur illa eleverna uppför sig. Jag anar också att det inte står något om hur skolan gör, tänker och visar av hur skolan tänker arbeta med det problem föräldrarna nu fått i ett hembrev en fredagseftermiddag. Detta brev skulle vi kunna kalla ”hem(ska)brevet”. För hemskt är vad det är.

Vi måste veta hur vi presenterar skolans arbete i all kontakt med föräldrar. Vi måste veta att vi själva annonserar ut vår oförmåga i brev av detta slag. Vi skulle kunna öva oss i att skriva hembrev som talar om skolans innehåll och hur vi i skolan tänker, ämnar lösa och ta ansvar för det vi i skolan kan påverka. Föräldrar är inte i skolan. De är föräldrar som lämnar sina barn till skolans lärare, fritidspedagoger, rektorer, skolbespisningspersonal, kuratorer, vaktmästare, skolvärdinnor – alla utbildade för att vara där de är. Om skolan annonserar ut att de inte kan eller förmår – vad händer med en mamma på en buss? Hur ser hon på sin son? Vad tänker de om skolans signaler till hemmet? Är du en sån som förstör i skolan? Min son, vem är du i skolan?

Det bör stå om lärandet i skolan. Under en veckas tid har samma barn mött 19 kursplaner i olika ämnen. Detta barn har kanske fått lära sig om Italiens geografi, något om kulturerna som uppkom runt Medelhavet, i klassen har man arbetat med ämnesbegreppen fulluren och tallinje, kub, kommatecken och stämjärn. Eleven på bussen har fått göra balansövningar på idrotten och hunnit med att springa tre kilometer i en bana i skogen. Lunchen som skolan serverats har läraren sett att eleverna ätit och tyckt om. Rektorn berättar om resultaten och de pekar allmänt uppåt. Men om detta får mamman på bussen inget veta. Hon får veta att hon ska bättre fostra sin son, att han går i en klass där läraren inte kan. De signalerna hon får från skolan gör henne ledsen, besviken och kanske orolig. Hon vänder sig ifrån sin son. Han som sitter och hänger med sitt huvud och känner att han är på väg att förlora det allra viktigaste han har – sin mammas kärlek, hopp och tilltro.

Pojken på bussen kanske kunde berätta om figuren han gjort på slöjden, eller matematiktalet som han löste fast det var det svåraste han någonsin gjort och att han fått så mycket stöttning och så många nya utmaningar genom sin lärare och att han kände sig som en lärande, en livslevande lärande människa, men växandet glädje inom sig, den där livskänsla och lärande går hand i hand. Om detta måste han kunna få berätta. Kanske ska hembreven innehålla några pedagogiska frågor som föräldern kan ställa, som är kopplade till det innehåll skolan givit eleven:

• Fråga ditt barn om traditionerna kring jul?
• Fråga ditt barn om hur balansgången gick och hur ditt barn lärde sig gå balansgång?
• Fråga ditt barn om tallinjen och tusentalen, hur lång tid de tar att räkna?
• Fråga ditt barn om hur många grönsaker det serveras i skolmatsalen?
• Fråga ditt barn om några ord ditt barn vet att barnet har lärt sig i skolan?

Berätta om högläsningsboken ni just nu läser. Berätta om äventyret med brandövningen och hur fort skolan tömdes och hur stolt rektor var då räddningspersonalen berömde skolan. Berätta något om hur du undervisar för det är det bara du som kan göra. Berätta om det som fungerar.

Låt oss vända på perspektivet och fundera över om det inte var en tioårig elev utan en anställd vid ett större företag som fick ett brev med sig hem. Låt oss tänka att det här brevet ska lämnas till partnern för att partnern ska fostra sin livskamrat. Brevet lyder:

Hej därhemma!

Jag vill bara berätta för dig att din partner uppför sig illa här på arbetet. Jag skulle vilja att du talar henne tillrätta. Hon måste lära sig att sitta still och lära sig vara tyst på de möten vi har här. I övrigt önskar jag en trevlig helg. 

Chefen

Det finns en mamma och en elev på en buss. De reser omkring i Skolsverige. De vänder sig ifrån varandra en fredagseftermiddag. Din berättelse kan göra något annat med dem. Göra skillnad för arbetet i skolan.