Jag menar att skolan går att trudilutta upp! Matematiska Pi.

Postat den 28/11/2013 av Anne-Marie Körling

 

Skärmavbild 2013-11-28 kl. 10.44.56

Lyssna! Förstå PI! 


Inlägg som berör samma teman:

  1. ”Fjärilar i magen”
  2. Vår matematiska begreppsvärld – två bokstäver gör pi, men i övrigt ingen aning alls
  3. Det fina med att ”skolan går att känna igen överallt”
Publicerat i Matematikundervisning | Kommentarer inaktiverade för Jag menar att skolan går att trudilutta upp! Matematiska Pi.

Att räkna till tusen och hur gör vi med tusen juleljus? Matematik i allt!

Postat den 28/11/2013 av Anne-Marie Körling


Att räkna till tusen. Hur lång tid tar det egentligen? Det kan man undersöka. Man tar en klocka och man börjar räkna. Då kan man få ett underlag för hur lång tid det tar att räkna till tusen. Om man är en hel klass och alla tar tid på sin tusenräkning kommer vi få flera olika tider och kan räkna ut ett genomsnitt för hur lång tid det tar att räkna till tusen.

Då vi har räknat till tusen kanske vi kan komma fram till hur vi kan effektivisera den räkningen genom att räkna till 100 och multiplicera den tid vi får. Vi underlättar därför vår räkning. Det här kan vi prata mycket om. Varför räknar vi inte till 137 och använder oss av den som underlag till multiplikation? Varför stannar vi vid 100? Eller om vi vill använda 200 som utgångspunkt för hur lång tid det tar att räkna till 1000.

Varför ska vi räkna till tusen? Ibland behöver vi påminna oss om hur vi räknar och att vi har något att utgå ifrån då vi räknar. Vi kan genom vår räkning påminna oss om de där tiotalsövergångarna, talföljd och hur vi uttalar siffror och tal. Det kan också innebära en stor lust att bara få räkna på. Vi människor räknar så gärna.

Nåväl. Det stundar till jul. Då sjunger vi kanske ”Nu tändas tusen juleljus”. Vi trallar på och vi sjunger högt. Vi känner julstämning. Vi ser ljus och vi behöver ljus. Men om vi tänker matematik.

NU tändas tusen juleljus?

  • Hur går det till att samtidigt tända tusen juleljus?
  • Hur lång tid tar det att tända tusen juleljus?
  • Hur är de uppställda för att tändas nu?
  • Hur kan ljusen vara fördelade i hem och hus?
  • Varför säger man tusen och vad menar man egentligen med det?
  • Hur många ljus kan man tända med en tändsticka?
  • Hur många behöver ljuständare behövs om tusen ljus ska tändas och varje person får en tändsticka?
  • Vilka felmarginaler behöver vi räkna in?
  • Hur tänder man ett ljus?
  • Hur lång tid tar det att tända ett ljus?
  • Hur ska vi ordna ljusen så att de effektivast kan tändas?
  • Hur många elljusstakar måste vi använda för att tända 1000 elljus?
  • Hur lång tid tar det att tända elljusen?
  • Hur många ljus finns på en elljusstake?
  • Varför använder vi sjutalet?
  • Varför använder vi fyra ljus?
  • Hur lång tid tar det för att organisera så att tusen ljus kan tändas samtidigt?
  • Varför ska man tända tusen ljus?
  • Varför sjunger vi de sånger vi gör?
  • Vilken takt?
  • Hur många människor finns i skolan?
  • Om alla de höll varsitt ljus – hur många fattas det eller behöver vi till tusen?
  • Hur många kan få hålla två ljus i sina händer?

Ja, allt är matematik. Vi kan naturligtvis räkna snabbare än så:

– Katten musen, tiotusen!

Men då har vi räknat för mycket och för långt.

Tra la la la laaaaaaa!


Inlägg som berör samma teman:

  1. Med diktens precision
  2. Vi frågar om tiden då vi borde fråga om textsamtalet
  3. Oxsvanssoppa och äppelkaka
Publicerat i Lektioner och lektionsförslag, Matematikundervisning | Kommentarer inaktiverade för Att räkna till tusen och hur gör vi med tusen juleljus? Matematik i allt!

Undervisa mer och ständigt i läsförståelse

Postat den 28/11/2013 av Anne-Marie Körling

Bonnier Utbildning Modets Historia

Vi säger att elever inte kan sitta still. Vi säger att de inte hänger med på lektionerna. Vi säger så om eleverna. Jag tänker alltid att elever är där. De sitter där de sitter, lektion efter lektion, och en del av dem förstår mycket lite av det som sker under lektionen. Vi skulle kunna se på deras tålamod, deras förmåga att vara där utan att känna sig delaktiga och att de hanterar sina skoldagar på det bästa sätt de kan.

Jag minns en elev jag hade förmånen att samtala med. Hon undvek läraren. Det är ett konststycke att undvika en lärare. Hon räckte upp handen när läraren vände sig mot den andra halvan av klassen, hon kröp ihop en aning då läraren vände sig till den halvan av klassen där hon satt. Hon lyckades hålla sig ifrån frågorna. Hon lyckades vara på lektionerna utan att göra väsen av sig. Vilken förmåga tänker jag.

Hon kunde inte läsa. Då eleverna skulle läsa texten i boken så hörde jag hur eleven intill högläste. Då jag frågade dem om högläsningen berättade eleverna plötsligt:

– Hon kan inte läsa, jag läser för henne annars fattar hon ingen.

Den elev som inte kunde nickade.

– Hon läser för mig.

Jag måste fråga om läraren kände till det här. Svaret var nej.

Många elever är uppe i diskussioner på elevvårdkonferenser. Man talar om vilka eleverna är. Ofta har vi diciplinproblem då vi talar om dem. Innehållet är ofta elevernas uppförande. Sällan diskuterar vi läsförmågan. Den som krävs för att eleven ska kunna delta i skolan. Ju högre upp i årskurserna ju bättre och fler effektiva strategier utvecklar eleven för att hålla sin läsförmåga hemlig. Att i årskurs sju säga att jag inte kan läsa är mycket svårt, läraren förväntar sig läsförmåga och då den är förväntad blir det svårt för eleven att blotta att eleven inte kan eller förstår.

I stort sett blir vi aldrig någonsin färdiga med vår läsförståelse. Nya texter och nya format för texter utmanar vår förmåga att läsa. En lärare som undervisar kanske aldrig någonsin funderat över hur svår texten är. Så mycket som krävs av undervisning för att såväl läsande elever som icke läsande elever behöver för att förstå.

Jag brukar kartlägga mina elevers läsförmåga, vilka lässtrategier de har, hur deras läsning utvecklas, hur min undervisning utmanar eleverna att lära om text. Det utvidgade perspektivet är att inkludera text som underlag för all undervisning oavsett ämne.

För att göra det måste jag förbereda mig. Jag går därför noggrant igenom den text jag ska undervisa ur och genom. Jag högläser den, konstruerar frågor, letar efter samspel med ord och hur att bygga upp textförståelse genom att bjuda in eleverna i texten.

Att inte kunna läsa, att inte få undervisning i text gör det svårt att gå i skolan. Det leder till att eleverna måste hantera undervisningen utifrån ett underläge. Det är inte så svårt att föreställa sig hur det kan kännas om vi själva vore i samma situation. Hur skulle vi bli? Hur skulle vi göra? Hur trötta på skolan skulle vi själva bli? Hur länge skulle vi orka med detta utanförskap? Hur svårt skulle det vara att själv berätta om att vi inte kan? Varför kan vi inte?

Bonnier Utbildning Modets historia


Inlägg som berör samma teman:

  1. Vill, vågar och kan
  2. Lgr 11: Undervisa om skiljetecken
  3. Den undervisande och vägledande läraren; undervisa mer och mer ändå
Publicerat i Boken i undervisningen, Högläsning, Lektioner och lektionsförslag | 1 kommentar

Frustration upphöjt till tio och lervällingen

Postat den 28/11/2013 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2012

Jag minns mina möten med Stikkan Anderson. Jag arbetade i musikbranchen. Det var tydliga möten. De var effektiva. De möten jag var på var tydliga, hade ett innehåll och en lösning. Jag kände sällan frustration.

I skolan såg jag inte riktigt dessa möten. Jag fann mig sitta på stormöten och lyssna till information och ibland känna att ”det här angår mig”, ibland upptäcka att jag tänkte på annat, för att andra gånger lämna möten med en obekväm känsla i magen. Olust. Frustration. Besvikelse. Kanske speglar de här mötena hur det är för eleverna? tänkte jag också. Vi lyssnar och någon berättar.

Jag har full förståelse för rektor och rektors behov av att förmedla till lärarkåren. För länge sedan fanns det inte datorer som gjorde det enkelt att sända information, stormötet var rektors möjlighet till kommunikation med läraren. Ibland stod rektor med information som ingen av oss ville ha. Det tunga beskeden om nedskärningar eller de besked om skolans plats i rangordningen och så ”vi får kämpa på trots allt”. Jag funderar ofta på möten.

Det har jag alltid gjort, så här tänker jag:

  • Hur påverkas jag av mötet?
  • Vilka blir vi tillsammans på mötet?
  • Vad händer med arbetsglädjen?
  • Hur handskas vi med kollektiv frustration?
  • Vilken tid har vi möten på?
  • Hur är innehållet rubricerat?
  • Hur ska utgången bli?

Skolan är en plats för frustration. Frustrationen behöver inte vara farligt. Saker händer hela tiden. Kopiatorn går sönder och papper trasslas bort. Uppkopplingarna fungerar inte. Pengarna räcker inte. Ofta går den frustrationen att bemästra och hålla i schack om vi bär den var och en av oss. Men då den blommar ut i ett kollektivt möte så blir den där frustrationen  många gånger större än den vi känner var och en av oss. Kollektiv frustration är som lervälling. Den gör stegen tunga. Vi absorberas av den kollektiva frustrationen. Den gör det också omöjligt för oss att fatta beslut eller kreativt tänka på lösningar och andra utgångar. För mycket frustration gör oss trötta och handlingsfattiga. Lite frustration kan vi klara av.

Det betyder att den egna frustrationen kan vi hjälpa varandra med. Om jag inte är frustrerad och lyssnar till någon som är frustrerad kan berättelsen som måste få berättas reducera frustration. Men om jag är frustrerad och talar med någon som är frustrerad då blir 1 + 1 lika med tre och lite till. Om en hel grupp är frustrerad och ingen kan hålla frustrationen utan också blir frustrerad då har vi gemensamt skapat en frustration som är så stor att ingen orkar med den. Då lämnar vi mötet med känslor av ilska, sorg, skam och skuld. Luften går ur oss. Vi känner besvikelse över att våra behov inte tillfredsställs, att vi inte fick befrias från frustrationen och få en lösning. Frustrationen går över i besvikelse.

Vägar ur frustration kan handla om att lyssna till den. Någon lärare är frustrerad och berättar för en annan lärare som inte känner frustration. Då kan det räcka med att få berätta om sin frustration och därmed kanske befrias ifrån den. Men två frustrerade hjälper inte varandra. Därför kan det vara bra att ha en liten frustrationskompass. Den kan stötta oss i hur att förhålla oss till den. Såväl den egna som den kollektiva.

Jag återkommer!

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. ”Jag ska byta skola” och något om frustration
  2. Lärande frustration!
  3. Från räkmacka till morot
Publicerat i Pedagogiska samtal, Värdegrunden, Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Frustration upphöjt till tio och lervällingen

Stolta barn, sa jag!

Postat den 27/11/2013 av Anne-Marie Körling

– Hej stolta barn, sa jag då jag mötte en hoper elever.

– Hej på dej, sa dom, sen kom en klurig fråga?

– Är du stolt vuxen?


Inlägg som berör samma teman:

  1. Den stolta skolan – så säger jag om och om igen
  2. Lärarfråga – Hur var din första arbetsdag?
  3. Barn är människor! De känner, tänker och gör som vi!
Publicerat i Barns rättigheter | Kommentarer inaktiverade för Stolta barn, sa jag!

De skamliga spåren och den lilla gnutta skolvärdighet jag ägde

Postat den 27/11/2013 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2013

På DN´s insida läser jag om skolan. Den då läroplanens ord sattes åsido. Den växande glädje eleverna ska få uppleva i skolan är allt annat än glädje eller känsla av ett eget värde. Den att vara mobbad. Utfryst. Härbärgerande av ordförråd som slängs in för att sedan aldrig någonsin riktig försvinna. Ord om den man är. Ord om den man tycks vara. Skolan är en social och kulturell mötesplats. Skolan är också en mörk plats.

Jag var mobbad. Under några besvärliga år. Och jag bar det under några år ensam. Jag ville absolut inte att min mamma skulle få veta något. Inte för rädslan av att hon skulle agera och vända upp och ned på saker i skola, prata med rektor och lärare utan för att jag ville ha en fredad plats hemma. Om det blev fokus på mobbningen i hemmet skulle jag bli sedd som en sådan också där. Därför stängde jag ute den möjligheten. Jag var mobbad i skolan. Bara där. Det gjorde det hela uthärdligt.

Min lärare fick veta. Oftast är läraren den sista som får veta. Så fungerar det dessvärre. Läraren ser inte för det görs inte synligt då läraren är där. Men då läraren vet och alla vet att läraren vet för det har plötsligt uppenbarat sig, det är synligt och åtkomligt, då är det inte bara obehagligt utan direkt farligt om läraren inte gör något, agerar eller handlar. Då är mobbningen legio. Det är ok att frysa ut mig. Jag är en sådan elev. Det betyder inget att jag far illa här. Läraren vänder mig ryggen. Och då är skolan inte en plats att hoppas på längre. Det är till läraren jag lade mitt hopp. Och det försvann för alltid efter att jag förstått och fått veta att hon visste. Då släcktes något inom mig. Vuxenvärldens ointresse var farligare. De vuxnas förmåga var inte att lita på.

Denna lärnovell skrev jag i somras:

Förlora relationen och avsluta den

På rasten hade några elever fått vara inne i klassrummet. De skulle förbereda en kommande klassfest. Då det ringde in öppnade läraren dörren till klassrummet och tillsammans med läraren gick eleverna in. Jag tillhörde den skara elever som kom in i klassrummet. På tavlan hade klassfestgruppen skrivit:

Vi vill ha klassfest. Alla ska få komma utom Anne-­Marie.

Jag var mobbad, utfryst och levde mina skoldagar så. Jag gick varje dag till skolan och varje dag möttes jag av det tysta och det kalla. Jag berättade varken för läraren i skolan eller för min mamma därhemma hur det var ställt och hur mitt dagliga liv såg ut. Jag ville inte att någon skulle få veta. Men nu stod texten på tavlan och läraren såg den. Jag minns skammen jag kände över att vara den som inte skulle få vara välkommen till klassens fest men jag kände också en plötslig lättnad över att nu skulle min lärare få veta, nu skulle läraren sätta punkt för mitt utanförskap. Nu skulle det ta slut.

Läraren gjorde inte en min utan tog tavelsudden och suddade ut texten. Mitt namn suddades ut. Och inget mer sades om saken. Jag fick inte något samtal med läraren. Ingenting hände. Jag vet att det verkliga mörkret kom med lärarens likgiltighet för min situation. Den lilla gnutta skolvärdighet jag kände försvann. Jag upplevde mig som ingen. Jag kunde aldrig knyta an till läraren efter det. Jag höll mig på avstånd. Den här läraren slutade jag relatera till. Mobbingen upplöstes genom att jag själv tog tag i den och ställde mobbarna mot väggen. Läraren talade jag aldrig med. Undvek att räcka upp handen. Undvek läraren i den mån det var möjligt. Idag minns jag inte läraren alls.

Det lilla hör ihop med något större. Meningen på svarta tavlan i klassrummet hörde ihop med min skolsituation. Mitt hopp stod till den ”klokare, större och snällare” läraren. Min erfarenhet blev att läraren inte var den större. Mobbingen var inget läraren kunde hjälpa mig med, en hjälp som den vuxne kunde ge det barn som behövde. Läraren var inte klokare i bemärkelsen att läraren kunde befria alla elever från det som pågick i klassrummet. Läraren var heller inte snällare än eleverna. Läraren gjorde allt mycket värre. Hoppet som ställs till vuxenvärlden släcktes. Det som fanns kvar var eleverna. Utlämnade åt en situation de inte själva kunde lösa.

Det jag var med om och det mina klasskamrater var med om var något ingen av oss klarade av. Läraren blev inte det stöd vi alla behövde i den pågående konflikten. Jag fick inte mina behov tillgodosedda. Jag blev inte sedd. Hemma ville jag inte spegla mig i min mammas omsorg om mig annat än att jag var hennes barn och att hemmet gav mig en fristad där mobbingen kunde hållas utanför. Jag ville ha det så. Ville ha min relation till min mamma obruten, lugn och jag ville inte se min mammas oro kring min situation. Den oron hon skulle visa var jag mest rädd för. Om den skulle vara stor skulle jag inte orka vara den mobbade i skolan. Om hennes reaktion hade varit återhållssam och relaterande till mig hade den varit ofarlig. Jag var rädd för den stora oron och att mobbingen skulle flytta in i mitt hem. Hemma skulle allt vara som vanligt. Det vardagliga och det vanliga ger trygghet och kontinuitet.

Detta är en personlig berättelse om hur viktig läraren var då min skolsituation under några få minuter uppenbarades för inte bara mina klasskamrater och min lärare, utan också för mig själv. Texten på tavlan avslöjade min situation. Jag kunde inte distansera mig från faktum. Orden åskådliggjorde. Jag minns den här händelsen, inte för att jag var mobbad av mina klasskamrater, utan för att jag var övergiven och hänvisad till min situation utan trygga vuxna att knyta an till, få hjälp av eller bara närhet och kraft, att få finnas och bli sedd.

Läroplanen berättar att ”skolan är en social och kulturell mötesplats.” Det är skolplikt och som elev har man inga val än att gå till skolan. Det kan gälla lärare också. Frågan är alltid aktuell.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Orden jag fick och hur illa de passade i ett annat sammanhang
  2. Lärarkommentarer jag minns
  3. De där bilderna på nätet och det jag bad min klass att göra
Publicerat i Värdegrunden | Kommentarer inaktiverade för De skamliga spåren och den lilla gnutta skolvärdighet jag ägde

Matematikavvänjning

Postat den 27/11/2013 av Anne-Marie Körling

Det svåraste för mig som lärare är att utmana eleverna att lära om –
att det inte är den som räknat fortast som är bäst i matematik. Det är inte att ha gjort klart som anger att man kan och vet. Det är att veta vad man gör som är det absolut viktigaste då man undersöker sin förmåga att tänka, räkna och lösa problem. I övrigt tror jag mest på det lärande som omsluter problemen, gemensamtänket och diskussionen.
Men eleverna brukar misströsta och bli ledsna. De vill räkna i boken. Åtminstone till en början. Jag vill också undersöka det spännande området mellan det som är rätt och det som är fel.

Inlägget är från 2007


Inlägg som berör samma teman:

  1. Skratta i klassrummet
  2. Räkna skratt
  3. Elevkonflikter
Publicerat i Matematikundervisning | Kommentarer inaktiverade för Matematikavvänjning