Anne-Marie Körling

På pendeltåget hör jag det ibland. Elever talar om sina valmöjlighet. De kan diskutera provresultat och istället för att fundera över hur eleven kan lära i den skolan eleven går i, hur lärarens undervisning kan stötta så blir elevens resultat en riktad besvikelse mot skolan eleven går

– Jag ska byta skola, säger eleven.

Valet att stanna är sällan en del av valmöjligheterna i elevernas samtal. ”Jag ska byta skola” säger eleverna ibland. Därmed kan värdet av den skola eleven går i just nu dras ned till noll och ingenting. Eleverna behöver svärta ned för att knyta upp band. Vi gör så. För att kunna gå.

Det är en ganska vanlig kommentar då det inte går så bra eller då läraren har visat på hur eleven kan göra, eller då eleven måste genom svåra passager som inte handlar om att få räkmackor serverade utan bita i det sura äpplet som också är ett kunskapsäpple, att lära om och lära igen. Lärande handlar om frustration. Den påverkar lärandet. Det påverkar kunskaperna. Den påverkar. Att eleverna blir frustrerade ibland hör till lärandet. Att de känner den och att de berättar om den är inte farligt alls, tvärtom, visar på att de är utmanade och att de har det mödosamt att lära. Det är värre då vi försöker göra frustration till något farligt, något som vi ska befria eleven ifrån, och då föräldrar förstår den som att skolan inte kan. En elev är barn i sitt hem. Där kommer barnet att säga att ”skolan är pissdålig” och ”jag hatar matematik” eller ”min lärare är dum i huvudet”.

Jag minns min egen skolgång. Hur jag kämpade med att förstå och att jag kom hem till min mamma och skrek om den dåliga skolan, att jag fattar noll och ingenting och hur min mamma syntes obekymrad över detta. Hon kände tillit till skolans arbete och rörde inte en min då jag kritiserade läraren, rektorn eller skolan i sin helhet. Hon sa att så kan det vara. Hon ringde inte genast upp min klassföreståndare och ställde henne mot väggen utan lät mig rusa av mig min besvikelse och förstod att hålla för det lilla barn jag var. Jag skulle nog lära mig, sa hon. Du har ju en lärare och du går i skolan.

Idag kan jag tycka att min mamma var så klok. Då tyckte jag att hon var dum. Idag vill jag fråga hur hon gjorde och hur hon tänkte. När jag rusat av mig min ilska, sorg och tandagnissel slog hon sig ned med min matematik, den som hon själv inte alltid förstod sig på, och sa – fråga din lärare. Din lärare kan det här. Hon sa också att hon förstod att det är svåra saker jag lär mig nu men att det kommer att gå vägen.

Denna tilltro till skolans arbete följde mig naturligtvis under min skoltid. Jag vet ingen elev som talade om att de skulle byta skola. Jag vet inga föräldrar som rusade mot skolan och sa att den var bottenlöst dålig eller som stod och knackade på rektors dörr strax innan åtta för att läraren frustrerat eleverna med utmanade uppgifter som fick dem att känna sig dåliga för en stund och kompetenta och lyckliga några dagar senare. Jag minns att min mamma talade allvar med en lärare en gång. Men då handlade det om hur hon tänkte och tyckte om hur barnet hennes blev bemött och därför lyfte hon frågan. Som barn till min mamma visste vi inget om innehållet i det samtalet. Mammas samtal var i vuxenvärlden och då förtroende kunde äventyras skulle det hållas där.

Gräset är grönare på en annan skola. Vi ser så många gröna gräs bortom staketen. Det vill vi ha. Det som är bättre. Det är en grannlaga uppgift att förklara hur gräset växer där vi är, att det krävs en blick över den egna gräsmattan, den egna grönskan. Lärarkåren har till uppdrag att tala sakligt om skolans arbete och inte kidnappas i den diskussion där man gör det egna gröna till en upptrampad och förstörd plats och där det andra gräset ser bättre ut.

Att lära barn är att frustrera dem. Det krävs tilltro, värme och mycket pedagogik för att låta eleverna lära sig utan att ge vika: Du kommer att klara av det här, du är elev och jag är lärare, och nu är vi tillsammans i kunskapsbildandet. Att vi lär oss hantera frustration är en fråga om att hålla för lärande. Det betyder också att ingen gör stor brandkårsutryckning av elevens vrål och skrik när eleven vill överge ämne, lärare och skola.

Att lära sig cykla handlade om att också lära sig ramla och resa sig upp igen. Att lära sig simma handlade om att plötsligt få den där kallsupen. Att lära sig handlar om det. Det är inte farligt att inte kunna. Det finns lärare som ska gå bredvid, stötta och bidra till att växandet också inkluderar lärande om att orka, stå ut och att frustration är en del av det.  Vi lär oss därmed också något om våra drivkrafter. En är att fly, en annan är att fäkta.

Och gräset … ja, det är fortsatt grönare någon annanstans.

Det är reklamen jag tittar på. Jag ser välklädda barn. Deras ansiktsuttryck liknar vuxna på språng, en pojke och en flicka. Det är svårt att se dem som barn. Det är lättare att se dem som vuxna. Det är bara ansiktena som gör dem till barn. Deras ögon, deras kinder och deras unga hud. Det är lätt att se två vuxna ansikten där i stället. Jag tänker på utställningen jag besökte. De flesta barn var klädda som vuxna. Den här målningen stod jag länge och studerade:

Svensk skola är bottenlöst dålig. Lärarutbildningen likaså. Läraren i klassrummet ska dra eleverna genom skolsystemet och kursplaner, inte för att de ska lära sig utan för att de ska producera svar som på något vis äger en beständighet som kan kallas kunskap. Jo, det är allvarligt att våra barn inte kan läsa, inte kan kritiskt granska, inte kan förstå matematik eller på annat vis platsa i toppligan över de som kan.

Jag såg ett program om Nelson Mandela. Han satt fängslad i många år. I fängelset lyckades han skapa egna möjligheter utan att skada någon annan. Han saktade ned farten då alla vakter skrek spring. Och det är vad jag tycker vi ska göra nu. Inte elda under den oro som bara blir större då vi talar om den eller lever ut den. Inte skrika högljutt i panik om Pisarapportens resultat och leta efter syndabockar som måste kliva fram i ljuset och ta ansvar. Vi ska lugna ned oss. Vi ska sakta ned farten. Vi kan dela på ansvaret. Vi ska titta på hur vi kan göra detta. Vi kan också stänga en stund om skolan, inte ta emot mer av förändringsarbeten eller annat som läggs på lärarna att genomföra. Istället för att rusa – dra åt handbromsen. Stanna upp. Se upp. Se på det som sker just nu. Tänka om det.

Vi rusar i skolsverige. Rektorer springer på möten och kommer hem med nya tankar som ska ut i verksamheten. Lärare springer till lektioner och kommer med andan i halsen och säger gnälligt, att vi hinner inte mer, och så får de höra just det – lärarna vill inte. De vill inte förändras. Oron springer omkring och slår sig ned överallt. Det som är bra måste få en brasklapp uppläst – om det där som inte var bra, hur gör du med det? Och så sätts ljuset på det misslyckade, det som blev avigt och fel. Samma lärare som låtit 24 elever engagerat lära sig om volym och om kvadratmetern känner sig försvarsinställd och vill säga något om allt det andra. Men tiden finns inte. Och så kommer en kommentar till klassen – att om de bara satt still och gjorde sitt så skulle det nog gå vägen. Ett hembrev å det hemskaste kan skrivas och sändas hem. Föräldrarna känner oro och vill flytta barn till andra skolor för det egna barnet går i en klass som inte. Oro skapar inte tankeutrymme. Det krymper det. Pisarapporten slår sina klor i oss alla, i tidningar och tv-program kan vi läsa om hur illa det är ställt. Och naturligtvis tar läraren som alldeles nyss släppt in sin klass i klassrummet, hälsat på dem och sagt

– Nu ska ni få möta vattnets kretslopp! Hurra –

tar naturligtvis illa vid sig och inom läraren väcks tankar om att jag är en del av det här. Jag duger inte. Inte tänker läraren – det är med mig, genom min profession som eleverna kan få lära sig om detta kretslopp. Det är i undervisningen och gemenskapen med andra vi kan tänka om regnet som faller ned och marken som tar emot det, växterna som dricker det och vi människor som också gör det, en droppe, ett moln, ett berg, ett vattenfall, en sjö, ånga, dimma och allt det som hör ihop. Inte tänker läraren – det är tur att eleverna har mig och min undervisning.

Nej, läraren går ut ur sin lektion med sin snäva planering och säger – Jag hann inte. Eleverna arbetade inte tillräckligt fort. Inte säger läraren att läraren lyckades sammanföra 24 olika barn med olika sätt att se på världen runt ett gemensamt tema och diskutera frågorna läraren ordnat med. Att läraren i klassrummet har ett större uppdrag – att i klassrummets mikrovärld gestalta demokrati, talutrymme, åsikter och att få andra att lyssna, tänka och fundera. Det som ägde rum sopas bort och vattnets kretslopp får inget omlopp alls därför att stuprören omöjliggör dem. Kvar att titta på är eleverna. De kan inte. För de förstår inte. Kanske är det något fel på dem?

Det är sorgligt att vilja något annat. Det är bedrövligt att det andra man önskar i sin lärarroll kastas mellan ytterligheterna flum och kunskap. Det är bedrövligt att se sin lärarkollega misströsta över sin förmåga trots att den till och med går att mäta. Eleverna är glada, de kommer i tid, de vill ha lektioner på en gång, de tackar för dagen och de utvärderar sina kunskaper och sitt lärande.

Jag önskar mig en inbromsning där framtiden inte görs så farlig och där vi ser på det vi byggt och åstadkommit så här långt. Jag längtar efter kreativa diskussioner med lärare och mellan lärare där allt av pappersarbete skjuts åt sidan och där läraren vågar säga vad läraren behöver för att utveckla sin undervisning. Jag är övertygad om att lärare både vill, kan och vågar utveckling men då måste de få ha makt och inflytande över den. Jag är övertygad om att klassrummet inte längre är lärarens egna och där läraren är själv och ensam. Den kollegiala öppenheten och samspelet mellan lärande lärare skapas av långsamt och metodiskt inre arbete. Det är något som måste poleras fram, det kan ta tid, och jag tänker att det får göra det. En pärla som kan kallas skola.