Anne-Marie Körling

Kära kollega!

Du var så tyst på det mötet igår. Jag vet att du har så mycket tankar om det som framfördes. Jag vet att du har idéer och andra åsikter än de som slås fast. Jag undrar lite över din tystnad. Om den kommer sig av att andra är högljudda. Att det som sägs gör dig liten. Att du tror att det du har att säga inte har något värde. Att du har fått en roll. Den som är på möten men inte gör så stort väsen av sig. De som brukar prata får talutrymmet. De har också fått en roll. Det slår mig att ingen riktigt lyssnar på dem heller. Jag undrar lite över tystnad och talutrymme bland oss kollegor. Hur lyssnar vi till varandra?

Kära kollega, jag vet att vi alla strävar efter att göra ett mycket gott arbete, du också!

Hej då,

Anne-Marie

– Det går att ana en förändrad attityd till lärare och till läraryrket. Det måste betyda att lärare syns mer, går i diskussion med artiklar som skrivs om skolan, berättar om undervisning och synliggör lärarprofessionen, sa jag.

Det var efter att jag läst en liten artikel i någon dagstidning som tanken slog mig, lärare har fått stämma in i berättelsen om skolan. Det är inte längre en diskussion om skolan som kan föras utanför skolan utan också genom skolan, genom läraryrket. Jag tänker flerstämmighet, jag tänker lärarkår, jag tänker det utvidgade kollegiet. Ja, jag tänker att nätet och lärares drivkraft att beskriva sitt arbete. Lärarkåren är stor. Rösterna som berättar om skolan många. Fler och fler blir vi som berättar om den inifrån verksamheterna.

Det kunde jag inte ana den gång då jag per telefon ringde runt för att undersöka något som jag ville veta eller delta i som lärare. Nu kan jag det. Vi kan det. Det utvidgade kollegiet gör det möjligt.

Heja på oss kollegor!

Hej kära kollega,

Jag skriver med anledning av din terminsplanering, den du läser så att oron växer i kroppen. Framför dig har du dina utvecklingssamtal och betygen som ska sättas. På ditt skrivbord dignar det av prov som eleverna har skrivit för att du ska ha underlag. Din blick har riktat in sig mot de skrivna orden.

Jag läser att du dignar under arbeten och att du räknar dagarna tills det är över, då du äntligen får vara med eleverna fullt ut igen, som du så noga understryker, det är eleverna som gör ditt arbete till något viktigt och betydelsefullt.

Jag ser din ensamheten och kan nästan höra ditt bultande hjärta.

Vad kan jag skriva till dig?

Kanske kan jag skriva:

Att du gör det bästa du kan av det arbete du har, att du strävar efter att göra rätt och riktigt, vill eleverna det bästa och att du, liksom din granne vid bordet intill, också bär en känsla av att inte hinna och inte kunna.

Stanna upp en minut. Bli kollegial.

Om ni förmår ihop: Dela inte oro, den blir större då, dela något annat. Ta kompassriktning bort från frustrationen. Ta en tiominuterspromenad i parken intill skolan.

Hej då,
Anne-Marie

Kära kollega,

Det är måndag. Jag vet att du planerade lektion en stund under söndagen. Jag vet att du oroade dig för morgondagen igår. Du plockade ihop dina pärmar och dina planeringar för att göra dig klar för morgondagens arbete.

Nu är dagen här. Denna måndag. Jag vet att du gör ditt bästa då du står där i klassrummet och då det händer att du ibland inte får eleverna med dig för att nästa lektion få dem att ställa frågor, undra mer och göra dig till en lärare som bär ämnet som ett guldäpple!

Jag skriver för att berätta att du alltid gör ditt arbete noggrant, trots att du ligger och vrider dig i funderingar under söndagsnatten, ifrågasätter din kompetens en aning, oroar dig för möten och grubblar på arbetsområdet som du tänker utmana eleverna med.

Jag önskar dig en dag där du känner rymd och inte tyngd.

Hej då från mig!

Det här är en statistiksiffra. Jag vill tacka er läsare, besökare för att ni tittar in här.