Tänk .. om det finns …
Skriv gärna till listan … låt oss börja med att ge. Skolan är generös. Vi ger.
Idag flyger jag och jag tänker pedagogik. Om lektionen är en flygresa? tänker jag.
Jag ser så mycket som ska fungera och som behövs för att flygplanet ska lyfta för att vi ska få resa i det. Jag ser hur människor går runt flygkroppen, kontrollerar, fyller på, många kontroller man gör innan dörrarna stängs och innan planet tar fart och lyfter. I flygplanet är personalen utbildad. Plötsligt tänker jag lektion. Tänk om resan kan liknas vid en lektion.
FÖRBEREDELSERNA AV LEKTIONEN:
Lektionen behöver lika stor omsorg innan den sätts i verket som planet innan det lyfter. Runt planet äger en hel del rum, planet tankas, planet fylls med matvagnar, med bagage och med något läsbart. I planet sitter kapten och andrekapten. De korresponderar med flygtornet, med ledningen, om turordning, väderleksförhållanden och får klartecken och tider. Kaptenen och andrekapten sitter redan i cockpit. De ser över resans mål och resans väg. Då jag kliver på planet tar flygvärdar emot, de hälsar och är klädda för att skapa trygghet. Det ska inte råda någon tvekan om vilka som arbetar i klassrummet. Jag känner mig genuint välkomnad, flygvärdarnas blickar riktas mot mig och deras ansikten syns mig trygga och professionella.
I ett skolsammanhang skulle detta planerande innebära:
LEKTIONENS GENOMFÖRANDE
Väl på plats berättar såväl kapten som flygvärdarna om resan. Flygkapten berättar om förhållanden. Flygvärdarna om säkerheten. Våra mobiler ska stängas av och stolarna ska resas upp. Det är den enda tillrättavisningen. Reglerna handlar om allas vår säkerhet. Utan att göra löje av den hundrade eller tusende gången ger sedan flygvärdinnorna en säkerhetsgenomgång med samma allvar som förra gången.
Så ger vi oss av. Allt av förberedelser är nu klara. Nu ska vi lyfta. Alla i planet deltar i lyftet. Alla sitter ned. Kapten och andre kapten har ansvaret. Vi andra deltar men kan inget göra. Då starten är över, då energin som krävdes för att lyfta så behövs den inte i luftrummet. Då kan vi som flyger få röra oss fritt, gå till toaletten, ta fram datorn, läsa och småprata. Vi är på väg. Vi ska nå fram. Flygvärdarnas roll är nu en annan. De har välkomnat och de har säkerhetsinstruerat oss, nu värnar de vår omsorg. Vi får fika och något att äta. Då jag sitter på min plats skriver jag vidare på min bok, läser igenom den text jag kopierat och ibland då jag reser ritar jag. Intill mig sitter en klasskompisresenär. Han läser kartor. Jag blir nyfiken på varför han läser dem och vad det är han undersöker i kartan. Några framför mig diskuterar något. Någon vilar tanken och låter blicken söka horisonten. Den som nu syns utifrån det perspektiv som flygplanet kan ge. Det är höjden som ger överblicken.
AVSLUTNINGEN AV LEKTIONEN
Då det är dags att landa signaleras detta till oss alla tio minuter innan vi når mark. Kaptenen berättar återigen om att vi är på väg att landa, och ger signal till oss resenärer och en annan, mer kortfattad och med ett specifikt yrkesspråk till personalen inne i flygplanet. Nu krävs det att vi alla sätter oss ned, sitter ordentligt med bälte, släcker ned och reser upp stolarna. Flygvärdarna ansvarar för att varje resenär är förberedd för att ta mark. De samlar ihop material. Landningen kräver precision och hållande av kapten och andre kapten. Nu förtätas kommunikationen om att resan ska avslutas. Kapten har kommunikation med flygledning.
Då vi landar kan vi förbereda att lämna flygplanet. Då står flygvärdarna vid dörrarna och tackar och säger hej då.
Också innan jag klev på planet väntade jag på att gå på och få resa iväg. Som klockan i skolan. Den signalerar att det är dags. Vi står i kö för att få komma in på lektionen. Då jag kliver ur är jag framme.
Ja, min liknelse kan halta. Men jag tänker lektionsstart och lektionsavslut.
Vi trampar varandra på tårna med vårt språk. Det är så lätt att säga ”mitt klassrum” då jag är lärare. Mitt klassrum är inte en plats jag äger utan mer en plats där jag verkar. Jag gör det till mitt. Mitt klassrum kan vara ett klassrum för den klass jag har i årskurs åtta, i årskurs fem, men då det gäller samverkan mellan lärare och fritidspedagoger, är mitt klassrum exkluderande. Vi måste tala om vårt klassrum.
Det är så lätt att säga fel. Jag gör det. Jag råkar säga ”mitt klassrum” för att jag verkat i den kulturen, därför att jag kanske menar min undervisning, kanske för att jag i det ser mitt ansvar. Men utåt sett blir det jag säger fel. Detta trots att mitt inre rum är öppet för barnet där vi alla verkar tillsammans eleven, läraren, pedagogen, vaktmästaren, skolbespisningspersonal, elevassistenterna, skolsköterskan, rektorn och skolvärdinnan. I skolan har vi ett gemensamt styrdokument.
Skolan är generös! Trots att vi trampar på tårna. Vi kan reparera! Genom samtal och diskussion.
– De hade inga böcker. Jag undrade över det. Barnen talade många olika språk. Vad tänker du om det?
Det var ett skolbesök någon hade gjort och frågan kom efter det besöket. Böckerna fattades. Det slog mig att det kan höra ihop med att barnen just talar många olika språk och att vi kidnappas i hänsynen till att det är så. Vi kanske inte tror att boken och läsningen kan förena och skapa gemenskap.
Vi ger inget av det gemensamma för att vi tror inte att vi kan eller att vi får. Böckerna som kan förena, genom såväl bildspråk som text, i högläst form och i uttala meningar ur böcker (det jag kallar muntlig skrivning) uteblir. Barnen och eleverna blir hänvisade till kursböcker och till det talade språket. Då vi högläser ger vi skriftspråket i talad form, men vi använder inte talspråket utan skriftspråket.
Vi är mycket medvetna om att befinna oss i elevens närhet, att inte utmana för mycket men jag tycker precis tvärtom. Vi ska utmana mer genom att ge mer. Samhället utanför skolan kräver mer av eleverna och vi måste också göra det. Det betyder inte att vi ska drilla eleverna att lära sig språket utan att vi ska berätta och ge språket ur böcker eleverna själva inte kan läsa. Som uttolkare och högläsare är vi eleverna närmast och där kan varje ord betyda skillnad.
Elever vill lära sig. Barn vill delta. Genom språket kan de göra det. Det betyder att vi lärare måste ta varje tillfälle i akt att ge språk, fler ord, mer liknelser, större sammanhang än den eleven befinner sig i. Högläsning är att ge språk och gemenskap. Vi kan det!
Därför behövs böckerna. Därför behövs gemenskapen.
Jag fick ett brev. En bok. Två innehåll. Den tredje dimensionen av texten blir den jag skapar då jag läser det jag får. Tack Gunilla Bergström för ett vackert läsinnehåll och en bok som får mig att skratta. Dessa ord jag får: GLAD PEDAGOGIK.
Jag läser mig glad. Jag läser mig rik. Jag läser mig starkare. Bekräftelsen gör också att jag vill göra mer för dem jag verkar för. Lärarna. Eleverna.
Ja, jag tror på skrattet, glädjen, innehållet. Jag tror på gemenskapen med Hallands floder, att tre gånger tre är nio, att världen är upp och ned i rymden, och vintergatan inte är en gata för söndagspromenader. Jag tror på barnens intresse även då den visar sig från det aviga hållet – Vadå vattnets kretslopp? och ser det som den första ingången i arbetsområdet, det jag ska vitalisera och skapa nyfikenhet kring. Ja, jag tror på att jag kan hitta på frågor som gör att det exploderar i det inre av förvåning eller att det i rummet skapas skratt och diskussioner. Ja, jag tror på riktningen från att lyda blint och sitta still till rörelsen där kunskapen finns och där människan får lära sig. Jag tror på mitt hållande, att tider är tider för gemenskap, att vi ibland måste lyssna utan att prata för att innehållet kräver absolut koncentration. Jag tror på diktens dilemma där ett kilo inte längre väger ett kilo utan 700 gram. Jag tror att Tomas Tranströmer och Bruno K. Öijer hör hemma med sina innehåll precis som varje annan författare jag läser eller kommer att läsa. Jag tror att högläsningen av Eddie och Maxon Jackson blir starkare genom min stämma och att eleverna läser in sig i min tolkning av författarens text. Jag tror på eleven som plötsligt måste avbryta för att fråga om något som rör innehållet. Jag tror envist på de lärande frågorna och källan de springer ur. Jag tror mer på kollegornas frågor än på de bestämda att allt är som det är. Jag tror på behovet av lärarrummets spillande av ord och kaffe. Jag tror på den absoluta gräns att där eleverna är ska lärarens språk vidga vyer och göra himlen högre. Jag tror på kunskapernas meandervägar i lärmiljön och i de vindlande hjärnhalvornas behov av att röra hela kroppen då tanken söker sitt.
Det finns så många litterära barn vi kunde diskutera och samtala om på de pedagogiska samtalen.
Vad kräver till exempel Pippi Långstrump av sin lärare och hur presenterar Astrid Lindgren läraren till henne? Hur besvarar vi Pippis frågor till professionen? Hur följande är inte läraren i Viveca Sundvalls bok Eddie och Maxon Jackson? Hur lite affär gjorde Emil i Lönnebergas lärare av de hyss som Emil gjorde därhemma? Hur illa gick inte läraren åt Anne Frank då judeförföljelsen med små steg började göra avtryck mot allt av värdighet och mänskliga rättigheter? Vilken lärare syns inte i Muminmammans omsorger om det osynliga barnet i samma novell av Tove Jansson? Hur mycket kärlek fick inte Mimmi möta i lärarens gestalt i en Ettas dagbok? Och hur ser vi på Percy som gillar syslöjd och kan brodera i Ulf Starks bok om de magiska gympadojjorna?
Vi talar så mycket om barnen vi har, eleverna som är, och för att skapa lite rymd i våra samtal kan vi föra in lite litterära barn, för att komma åt våra föreställningar om barn, få se fler perspektiv och tänka pedagogik då vi diskuterar dem? Vilka andra litterära barn kan vi dela med oss av?
– Vem tar Pippi till sin klass? Varför? Varför inte? Må samtalen utveckla oss.
Vi behöver de här litterära barnen – Pippi, Emil och Ronja. Vi behöver det barn som likt Pippi vänder och vrider på det vi vuxna gör, ge en annan spegel. Vi behöver Emil som trots sina hyss blir en vuxen kommunalordförande. Vi behöver berättelsen som Ronjas klassresa. Berättelser som ger barn utrymme att vara dem de är.
Vi behöver berättelserna som författarna kan ge om barn. För den pedagogiska diskussionen. För den litterära spegeln. För upplevelsen. För att ge.
Vi vuxna behöver berättelserna för att påminna oss om vad barn är. Barn behöver berättelserna för att få vara barn.
Ibland är det mer än okej att störa
Detta hände när jag slutade läsa en sommar
Ingen frågar mig längre vad jag ska bli när jag blir stor
Känslan av att kunna cykla gör mig fortfarande lycklig
Det som inte får hända på en begravning
Händerna och generationernas görande
Man blir aldrig för gammal för kurragömma
Att läsa sig till ett humleintresse
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Om skärmstopp och den viktiga ögonkontakten
Högläsning ger vinster som inte går att mäta
Föräldrar ska inte träda in som lärare
Låt oss bli lite mer som världens bästa Karlsson
Därför fortsätter jag envist att hälsa på alla elever jag möter
Inom varje stökig pojke finns en vetgirig elev
Det är inte skryt att berätta om sitt viktiga arbete som lärare
Läslistorna är här – låt oss läsa
Läsförmågan får aldrig överges och bli en förväntad kunskap
Vi måste väcka liv i lärares tystade kompetens
Nu är nyfikenheten viktigare än förra årets dystra resultat
Låt oss aldrig bli för gamla för barnböckerna
Så drabbar stressen både lärare och elever i skolan
Skolan är det bästa skydd våra barn har
Stöts man ut från skolan, stöts man ut från samhället
Det räcker inte att säga att vi är en läsande skola
Så försvinner elevernas rädsla för att göra fel
Om högläsning på ett främmande språk
En sommar utan läsning – då gick min hjärna i dvala
Det gör fysiskt ont i mig när eleverna inte får läsa det de vill
På rasten är han kung, i klassrummet ”dum i huvudet”
Livsviktigt med böcker för att barnens fantasi ska flöda fritt
Att banna en bok är att banna ett barn
Barn läser inte för att göra vuxna glada
Om lyssneläsningen – inte antingen eller – utan både och
Låt oss inspireras av alla lärare i litteraturen
Vetgirigheten får eleven att låna böcker från översta hyllan
Min respektlösa fråga gav mig en funderare
Fler borde ha min mammas tillit till skolan
När läsningen inte fungerar – lägg allt annat åt sidan
Alla elever lyssnar uppmärksamt trots att de inte förstår ett ord
Pajkastningen mellan hem och skola är destruktiv för alla
Galet att lärare inte vågar vara sjuka
Vi lärare har mycket att lära av varandra
Läs gärna porträttet i Läraren Här
Böcker jag har läst 2026:
Böcker jag lyssnat till 2026
Böcker jag läst under sommaren 2025:
Böcker jag läser under december 2023:
