Karin Boye: Jante i personalrummet

Körling fotograferar 2013

”Det hade varit diskussion i pedagojan, som det så ofta blir, och Malin Forst hade talat mycket och länge, som hon så ofta gör. Hon har något så ytterligtgående i sina åsikter, som redan det berör mig på något sätt – opassande! Den här gången hade hon häftigt och vältaligt som om hon glömde allting omkring sig, förfäktat ytterligtgående åsikter om våra skolkunskapers onyttiga natur. ( I och för sig är ju redan det överdrivet – även om de inte precis kan frälsa vår själ, kan de väl vara bra att ha för det! I alla fall vågar jag påstå, att hon menar något med det hon säger, hon pratar inte, som så många av kamraterna tror, bara för att ställa in sig hos lektor Senander.)

Efteråt kom i alla fall Dagny Ritzelius fram till henne och sade:

”Du håller då verkligen föreläsningar som om du vore professor minst. Är det för att visa din kolossala intelligens? Den känner vi väl till ändå minsann”.

Det var nästan otäckt att se Malin Forst efteråt: hon stod med huvudet böjt och axlarna hopdragna som en igelkott, och när hon äntligen såg på mig, syntes det att hon höll på att brista i gråt. Hon sa:

”Ibland vill man kasta sig ner på golvet och be alla om förlåtelse! Men där får man sukta, för när man ger efter och gör det – då är man förlorad!”

Ur Karin Boyes roman Kris, utgiven av Bonniers 1992

 

Publicerat i Litteratur och läsning, Pedagogiska samtal | Kommentarer inaktiverade för Karin Boye: Jante i personalrummet

Sommardagarnas löften

P1200106

Jag vaknar med en mening att skriva. Skriver den. Sen tar det stopp.

Jag ser sommarens träd vifta utanför, solen kasta sig in över bordet och slår sina varma löften om en vacker dag, jag hör fåglarna kvittra och så den där flugan som slår sig ned på bordet, så liten och så stilla, den putsar sig med två ben, och ger sig av mot det öppna fönstret. Utanför hörs sopgubbarnas brummande språk och den automatiserade sopbilens hunger. Jag sitter där jag sitter. I huvudet bara frågetecken. Jag lovar ingenting tänker jag. Och ändå är det just det jag gör. Lovar mig själv saker och ting.

  • Jag lovar mig själv att gå ut
  • Jag lovar mig själv att inte lämna skrivplatsen
  • Jag lovar mig själv att äta nyttigt
  • Jag lovar mig själv att köpa smaskiga kolor

Jag har skrivit denna sommar. Lovar mig själv en sommarbok. Ett löfte jag givit mig själv för att under svårigheterna med att skriva ge mig löftet att slänga bort alltsammans.

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Sommardagarnas löften

Böckernas läsare

Körling fotograferar 2013

En liten bok i min hand. En skolbok från 1902. Den är nött men inte förstörd. Den har tillhört min mormor. Då hon var elev i skolan. Då jag öppnar boken ser jag hennes flicknamn. Hennes namn syns i korrekt skrivstil, pennan doppad i bläck. Plötsligt ser jag en liten flicka. En elev i en skola. Jag läser titeln på boken. Den är för småskolan och den innehåller bilder. Innehållet stavas i enlighet med Svenska Akademiens Ordbok, 6:e upplaga. Boken heter bibliska berättelser.

Jag håller en bok i min hand. Den har min mormor läst som barn. Bokens läsare knyter jag an till då jag bläddrar igenom innehållet. Ser min mormors händer göra samma.

Publicerat i Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Böckernas läsare

Vila genom ombyte av sysselsättning, en skoltanke hämtad från 1892

Vila är inte bara sömn. I vaket tillstånd behövs

”tidtals hvila, ehuru denna ofta åstadkommes blott genom ombyte av sysselsättning. För den som gått sig trött, är det en hvila att få sätta sig, och den, som varit nödsakad att länge sitta stilla, hvilar sig genom att ta en promenad. Hafva hjärnan och ögonen länge varit sysselsatta genom läsning, är det hvila att gräfva i trädgården, såga ved och dylikt.”

C.C Witt, gammal lärare och uppfostrare, 1892

Publicerat i Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Vila genom ombyte av sysselsättning, en skoltanke hämtad från 1892

Vetgiriga barn kan bemötas anno 1892

Körling fotograferar 2013

Jag läser in en gammal uppfostringsbok från 1892 där författaren Witt titulerar sig ”gammal lärare och uppfostrare”. De råd den lilla boken förmedlar hemmet en tidsspegel. Man anar en förändring i förhållandet till barnet. Föräldern uppmuntras att se barnet som vetgirig, nyfiken och frågvis och att lärandet i gemenskap med föräldern handlar om att ta vara på den nyfikenhet barnet visar. I övrigt ska de leka utomhus.

Läsa berättelser kunde man göra, enkla och lättfattliga skulle de vara och berättelserna och att föräldern berättade skulle bidra till ett poetiskt skimmer över barnens liv då allt ändå förefaller levande för barnen. Dockan, trähästen är lika levande som den fågel som sjunger i trädet. Barn har en sådan värld. Då de växer upp kommer de förstå skillnaden mellan dikt och verklighet. Då ska man berätta sagor och verkliga berättelser. Författaren skriver också att man ska följa barnets vilja att höra om och därför berätta om och om igen. Författaren ger också förslag på hur inledningar kan lyda:

” För mycket länge sedan, det är nu mer än två tusen år sedan, fanns … ”

Den lilla bok jag läser trycktes 1892. Barnarbete förekommer och författaren betonar kraftigt faran med överansträngning. Barnen ska känna att de behövs men de vuxna måste anpassa arbetet till barn. Sysslolöshet ansågs vara något ledsamt och för barnen långsamt. Flit var ett vackert ord. Därför var myror, bin och ekorrar goda exempel:

”Visa barnen myrornas flitiga arbete; visa huru flitigt och matematiskt noggrant ett bisamhälle bygger sin honungskaka och sommaren insamlar vinterförråd; huru ekorren gömmer nötter till föda för vintern.”

Och så tålamodet, det viktiga, där man kan lära barnen att mödan är värdefull på lång sikt: ”Det trädet skönaste skugga ger, som själf man satt.”

 

Publicerat i Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Vetgiriga barn kan bemötas anno 1892

Bokhandelspromenad

Jag besökte bokhandeln i går.

Vandrade genom bokraderna.

Läste av bokhyllornas löfte.

Läste titlar och innehållsförteckningar.

Öppnade en bok.

Sidorna anföll mig.

Bokstäverna rusade in i hela mitt system.

Jag stängde boken.

Jag kan läsa!

Jag öppnade en annan bok.

Jag kan läsa!

Läsa!

Publicerat i Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för Bokhandelspromenad

Mina pedagogiska anteckningar

Körling fotograferar 2013

Jag började dokumentera 1998. Då begärde ingen det av mig. Ingen frågade efter vad jag höll på med. Ingen ifrågasatte heller. Jag ville följa lärandet från något jag givit till att se hur det blev för eleverna. Jag kopierade elevernas arbeten, satte in i pärmar och analyserade dem i relation till vad jag undervisat om. Jag tyckte det var roligt och intressant. Jag utbildade mig och fördjupade mig i hur eleverna lärde sig, vilka mönster jag kunde se och hur saker och ting kunde hänga ihop. Jag sparade favoritsidor ur mina högläsningsböcker, de sidor jag läst om, och om, och om igen, ivrigt uppmanad och uppmuntrad av eleverna. Jag är en mycket noggrann antecknare också idag. När det gäller klassrumsbesök skriver jag ned det jag hör och det jag ser. Gör kartor över verkligheten, skriver klockslag och hur eleverna ställer frågor. Jag försöker att tänka om det faktiska. Inte tvärtom.

Idag kan jag tycka det är synd att dokumentation blivit en sådan tyngd och börda. Att den efterfrågas. Den borde inte efterfrågas. Den är ett redskap för läraren. Inte för att den ska göras och bli gjord.

Publicerat i Formativ bedömning | Kommentarer inaktiverade för Mina pedagogiska anteckningar