Anne-Marie Körling

Ett slags nyårstal!

Det är årsslut. Det är nyårsbörjan. Vi ska se tillbaka med vemod, glädje, sorg på det som varit. Vi kan plocka russinen ur årskakan. Vi kan välja att se året som det vi inte vill ska gå till historien. Vi kan famna det gamla med rosenskimmer. Vi kan fasa för det kommande. Vi kan också längta till nästa år och en alldeles speciell dag. Vi kan se till det vi har här och nu. Söka famna det. Se morgondagen i det som kan vårdas bättre och förgyllas genom omsorg och ömhet eller helt enkelt städas bort och kastas ut.

Vi kan se det faktiska. Jaha kan vi säga. Här gick ett helt år. Nu kommer ett nytt.

Hur vi än gör. Vilket ljus eller mörker som präglat året som gått har vi ett nytt att återupptäcka det vi inte hann med förra året. Vi kan ta hand om det barn vi glömde bort. Vi kan vinka till en ensam tant i ett fönster. Vi kan vara noga med att låta varje elev få uppleva lärandets glädje i skolan. Vi kan reparera genom att begripa att vi kan reparera. Vi kan tillåta oss vara människor med styrka och svagheter, med känslor som brister ut i såväl gråt som skratt, och vi kan stå ihop för att stötta varandra och såväl privatliv som i yrkesliv. Modet att vara är en konst. Uppdraget att vara där vi är en annan konst. Låt oss stanna upp inför årsslutet, famna oss själva, och sedan ta ett nyfiket och ansvarsfullt skutt över till nästa år.