Edward Hopperutställningen

Jag hade förmånen att se Hopperutställningen i Paris. Jag hade också förmånen att lyssna till berättelsen om konstnärskapet och om influenserna. Berättelserna vidgade min ringa förståelse för de målningar jag fick se, ja egentligen visste jag inget. Bara för att jag tidigare sett betyder inte att jag har kunskap om.

Varje målning utelämnade utrymme till mitt eget möte, min egen förståelse, min egen medkänsla. Jag var djupt tagen. Vid sista målningen syns två comedienner. De är små. De tittar ut mot mig. Betraktaren. Ger mig livets finger. Gycklarnas svar. Jag grät. Både av glädje och av sorg.

 

Vad tror vi att vi vet? Vad tror vi att vi kan? Vad vet vi om människan när vi ser på konsten? Vad vet vi då vi tror oss känna varandra? Vad tror vi att vi vet? Inget vet vi. Vi kan klä i ord, vi kan föreställa oss, vi kan leva oss in i  – men svaren kommer alltid att ruckas på, skakas om, förändras och överges. När vi försöker ringa in något eller någon kliver objektet ut ur cirkeln – kräver att vara ett subjekt. Något eget. Något suveränt. Något obekant.

 

 

Publicerat i Bildpromenaden, Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Edward Hopperutställningen

Kommandot över båten – annars vet du ingenting

Jag minns min fina broder. Vi var på havsseglats. Jag som okunnig. Han som extremt kunnig. Han behövde hjälp i stormen. Jag var rädd. Kröp ihop och skrek att jag aldrig mer skulle sätta mig i en båt. Jag skrek också att naturhamnar inte var något jag var intresserad av. Havsband gav jag själva tusan i. Min bror manöverade hela båten själv. Det var storm. Det var havsband. Det var naturhamn.

Vi nådde dit. Min brors förtjänst. Han lagade mat till en skräckslagen syster. Hällde upp ett glas vin i fina glas. – Va har du glas i den här båten? sa jag. Och drack en klunk och somnade på momangen. Rädsla gör så med mig. Det farliga var över. Min bror hade seglat oss i hamn. Jag kunde älska min bror för det. Men ännu mer för det som följde.

Dagen därpå var det öppet hav igen. Vi skulle mot fastlandet. Det blåste rejält. Jag var rädd. Min bror sa:

– Ta rodret syster! Du blir mindre rädd när du själv seglar båten.

Jag kröp bokstavligen till rodret och klättrade ännu mer bokstavlig upp på en slags plats där jag kunde se ut över ett oändligt hav och inget fastland. Jag lärde mig segla i det värsta av väder. Rädslan avtog och jag lämnade inte ifrån mig rodret till min bror. Ja, i hamnen där vi skulle styra in med segel och allt fick han ta över. Finessen att lägga till har man till och med gjort film om. Att anlägga en brygga kan vara rena …

Nåväl. Jag tänker så. Ibland vet vi inte något om själva farkosten förrän vi själva provat på. Jag tänker på detta med att styra en farkost. Så många är rädda när de bara åker med. Som skolpolitik och skola tänker jag.

Publicerat i Skriver om ditt och datt | 1 kommentar

Ljudet av det lilla barnet och en urtidsförmåga

Jag hör från farstun. Det höga ljudet av en barnröst. Barnet säger: Jag vill. Jag kan. Och jag hör en stämma ta sig igenom det mesta av ljudbarriärer. Det är meningen. Ett litet barns röst är meningen att vi ska kunna lokalisera. Och det ganska fort och ganska så omedvetet. Jag hör inte rösterna av de vuxna. Jag hör bara barnet. Jag tror mina öron har ärvt en urtidsförmåga.

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Ljudet av det lilla barnet och en urtidsförmåga

Hunden och sorgen

Jag gråter ibland. Det gör alla människor. När livet är svårt. När livet tar avstickare och sticker till. Jag gråter. Min hund gör det jag önskar alla gjorde när någon grät. Ingenting. Nja, han lägger sig intill. Lägger hela sin kropp intill, slickar bort några tårar, söker sig närmare utan att skälla. Varje tröstande människa skulle vara en hund. Eller läsa ”Modet att ingenting göra” vilket är en alldeles förträfflig liten bok i ämnet.  Och så hunden.  Alldeles snart lägger jag en hand på hans lurviga päls. Tröstad.

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Hunden och sorgen

Ett kungarike för en bokdag!

Låt mig leka med tanken. En dag där boken är i fokus. På tunnelbanor läser varenda människa. På bussarna läser en tant högt för två barn, så högt att hela bussen lyssnar och alla glömmer att kliva av vid Ringvägen där de skulle handla. I högtalarna annonserar SJ ut avgångstider med lyrisk stämma och passar på att läsa upp en diktrad eller två.

Rubrikerna och löpsedlarna skriver vänliga läsbara ord, eller lockande äventyr ur folksagorna. I varje offentlig lokal finns det utdrag ur böcker, korta intressanta stycken i affischstorlek som gör varje plats till en läsplats, en högläsningsplats, en textmötesplats.

Biblioteken står tomma för böckerna är utlånade. Även de i de gamla bokhyllorna i källaren blir plötsligt efterfrågade och eftersökta. I varje hem dimper det ned en sagobok för såväl gammal som ung. Generaldirektörerna i alla verk gör slag i saken och skaffar bokverk som de har i händerna så att alla kan se vad de läser. När fotbollslagen intervjuas står varje fotbollsspelare med en bok i handen och tränaren utbrister – Bokläsande fotbollsspelare gör litterära mål och skriver in sig i historien. Journalisterna skriver om boktitlar som kan relatera till varje reportage med orden ”Läs mer här!”.

Den dagen tar rektor inte emot några utomstående. Rektor har satt upp en stor skylt på sin rektorsdörr där det står att rektor är fullt upptagen med ett mycket viktigt uppdrag – den att besöka varje klass på skolan och läsa högt för dem. Inte läsa lusen av eleverna utan läsa lusten in i dem.  Rektorn säger att budgeten får vila för ordförrådets vikt i guld och den kommande räntan är den blivande belöningen när eleverna självständigt läser vidare på gymnasier och senare högskolor. Skolans matpersonal har matsedlar som de generöst delar ut till matätande elever. På matsedlarna står underfundiga verser om palsternackor, blommiga falukorvar och om en gurka som tituleras herr.

I matvaruaffärerna kom kvitton ut ur kassaapparaterna. På dem stod en liten saga om Spara och Slösa. Klädaffärerna hade man byxor, tröjor, kjolar och strumpor med texter på, inte bara märkesord utan märkvärdiga ord som inte alls handlade om kommers utan mer om hur en sagas innehåll klär insidan av läsaren med ett äventyr att beträda.

Ja, överallt den dagen fanns böckerna i händerna på folk. Det var ett läsande folk i kungariket där boken hade sin dag. Och då dagen gick mot sitt slut hände det som ingen riktigt hade tänkt på. Människorna på tunnelbanorna, i flygplanen och i godnattläggartagen hann inte läsa klart utan krävde ytterligare en dag, och en till, och en till … och en till.

Så skulle det bli den dagen då vi alla beslöt att göra bokens innehåll till något av vikt. Och barnen … ja, de skulle vi aldrig mer behöva tjata på. Det vi vuxna gör och visar – det gör barn och unga också. Läser med andra ord.

 

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Litteratur och läsning | 4 kommentarer

Min långsamma läsning är nödvändig, mycket nödvändig

Jag läser långsammare och långsammare. Jag är skyldig det:

”Den 15 maj började deportationstågen rulla enligt schemat, fyra sprängfyllda tåg om dagen med drygt tre tusen ungerska judar i varje.”

Jag läser Ingrid Carlberg; ”Det står ett rum här och väntar på dig…” Berättelsen om Raoul Wallenberg, 2012

Publicerat i Litteratur och läsning | Etiketter , , , | 2 kommentarer

Blixt och dunder under hundpromenaden

Blixt och dunder under hundpromenaden. Lyfta på benet under raketers dån. Nosa upp en annan hund under ett fyrverkeri. Plötsligt gå fot och fint under en kavalkad av ljus och dån. En hundblick mot sin hundförare.

Vi går hunden och jag. Nyårsnatten är ljus och högljudd.

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Blixt och dunder under hundpromenaden