I de delbaras värld – en slags helhetstanke!

Nätet gör allt delbart. Allt som skrivs blir kollektivt. Alla fotografier kan hämtas. Alla idéer plockas upp. Allt är delbart. Det gör nätet stort. Det gör det delbara till något större än delarna. Det gör något med samhället. Med människan. Med mig. Med dig. Vi får  något i en ny form, inte längre som passiva mottagare, vi söker upp som aktiva deltagare. Men ansvaret om det vi får och att vi kommer att få ligger i aktörens aktioner att ta emot. En givare kallas idag en delare. En delare vill delge. I detta möte skapas ansvaret. Frågan är hur vi förvaltar vårt mottagaransvar?

Och långt bakom oss lämnar vi dåtiden, där vi gav råd och delade ut, förmedlartiden är borta och deltagarsamhället byggs upp. Nätet delar inte ut i den gamla industriella världen, nätet ger för det kollektiva görandet och idéerna blir stora därför att de förvaltas av flera, delas för att utvecklas. Jag kan läsa någon författare på min kammare och ensam grubbla på något jag inte förstår. Jag kan beskriva min läsning på nätet och få andra synpunkter, andra referenser och andra kontexter för den text jag läser och därmed utvecklas mina tankar.

Jag delar Kristina Alexanderson tankar. Det goda vill jag tro på. Det delbara vill jag verka för. Jag delar mitt utvidgade kontorslandskap, lärarkollegium och de interaktiva kaffepauserna där jag skriver in mig hos någon som vill dela en frågeställning med mig under detta att jag rör om i mitt tänkande och i det svarta kaffet. Min interaktivitet är verklig. Jag delar inte längre upp världen i overklig eller verkliga. Jag är social. Och det tar sina uttryck.

Jag delar också Joakim Jardenbergs fråga – den om att orka dela med sig? Den frågan är lika viktig. Att orka dela med sig handlar om att viljan att dela är stor men också att gensvaren från läsaren som vill dela det man delar med sig bygger upp gensvaren. Förvaltar delandet genom att ibland säga ”Hej och tack”. Men också den att tro på kommunikationens styrka i en värld för kommunikatörer. Idag är du min källa Jardenberg. Idag är du min källa Alexanderson. Idag är jag någons källa. Här på denna läsyta är källorna tre. Alla goda ting är det.

Men i samma stund ni är där hos dem så öppnas ett nytt länksystem och så delas världen och  värden vidare.

Jag började blogga, twittra, skriva, läsa och vara på nätet på grund av en inre svält. Jag ville diskutera pedagogik och inte någonstans fanns det tid eller rum för det i verksamheterna. Det handlade inte om illvilja eller om oförmåga, det handlade om andra saker som hela tiden krävde uppmärksamhet; trasslet i kopiatorn får bli ett samlingsbegrepp för dessa fenomen. På nätet började jag skriva för att skriva in mig i mig själv, få mina pedagogiska tankar i skrivande form. Och långsamt började nätverket nätverka in mig och långsamt lärde jag mig att nätverka kring de frågor jag undrade över.

Jag är kollegial och viljan att dela är stor. Jag vill dela med mig. Jag vill också bli delbar med andras idéer och tankar. Jag vill säkerställa att jag återger mina källor, mitt ansvar här och nu är att sända en omtanke och ett ansvar för de som är delbara här. Omsorgen om källkritiken blir ett sätt att återge en tacksam hållning. Jag vill tacka dig – skulle vi kunna säga – och kanske också – Jag minns dig! Du är kvar här och återigen – det är genom dig och det du delade med dig som jag utvecklas och lär. Min källkärlek! Så skulle källkritiken förklaras i det delbara och goda.

Det delbara bygger upp sina regler – och de är inte pekfingerregler – utan mänskliga omtänkarregler – enkla egentligen:

Du ger mig det här och jag återger dig här. Du är min källa såsom jag är din. Jag minns dig! I de delbaras värld är detta en slags helhetstanke!

Dela tack och minns mig, dig, oss, vi, honom, han, henne, hon, texten, omslaget, boken, fotografiet, filmen. Källförälska dig!