Lektioner om Anne Frank, hjältar och Norge

Jag läste Anne Franks dagbok för mina femmor. De gensvarade med att undra över judelagar och om förintelse. De tänkte och grubblade. Så dog den kvinna som skyddat dagboken och gömt familjen. Eleverna fick läsa om hennes tankar i olika artiklar – om modet att hjälpa och skydda. En elev klippte ut dessa ord som jag publicerar och skrev att hon aldrig skulle glömma dem. Hon kopierade (mina elever har alltid fått göra det själva) till hela klassen och denna lilla text skapade sedan stor diskussion.

Jag satt och svalde. De pedagogiska lyckotårarna var svåra att hålla tillbaka. Som så många gånger tidigare. Jag kan fortfarande värma mig vid dessa lektioner.

Att undervisa och erbjuda elever ett innehåll de kanske själva inte skulle söka är skolans uppgift. Att länka samman texter, tankar och skapa diskussioner är också något skolan bör göra. De tysta klassrummens tid är förbi.

Det är egentligen aldrig fråga om mod att handla, man handlar och inser först efteråt att det kanske var modigt gjort, och då omvärlden kan sätta ord på den handling som gjorde skillnad, dvs, av det fruktbara. Alldeles för lite talar vi om de som handlar, hindrar, skyddar, bär, räcker ut händer, finns och alldeles för stor plats får de som använder sin kraft till det motsatta. I den farligaste av världar blir de modeller också. Jag räds den tystnaden. Skolan bör vara en mötesplats där frågor ställs till och med eleverna.

Norge har svarat upp mot det kraftiga anfallet på människan, demokratin, sammanhållningen med att bli mer av det som alla samhällen skulle behöva – mer av allt det som vi kan göra tillsammans.

Och när pappret här ovan sticker ut ur mina undervisningshögar minns jag mina elevers tankar och funderingar, de öppna diskussionerna som i sig är de mötesplatser varje lärande behöver; vem är jag i den här kunskapen, vem är du och vad gör det med oss att vi kan tänka ihop?