Lärare stör undervisningen

Det här blir kanske inte så rolig läsning för lärare. Men behövlig.

Det gäller undervisningen! För mig står den över allt annat i skolan. Undervisningen är själva huvudsyftet med ämnen, kursplaner och läroplan. Den ska vara i absolut fokus. Låt mig förklara.

Jag var på besök i en japansk klass. Läraren hade sina elever i sin undervisande hand. De följde honom i allt, samtalade, diskuterade och lyssnade. Rektorn kom in. Ingen gjorde notis om rektor. Läraren avbröt inte sin lektion. Rektorn gjorde inget anspråk på uppmärksamhet. Nej snarare som en grå mus med rak och stolt rygg klev han in i klassrummet. Där satt jag längst bak och följde alltsammans. Rektorn slog sig ned vid min sida, tog ett finger för sin mun som för att tysta både honom och mig och för att visa att han inte inbjöd mig till något samtal, fokus var det som ägde rum i klassrummet. Här är det undervisning. Den stör man inte.

Jag minns också mina klassrumsbesök på Nya Zeeland. Lärare kom och gick i varandras klassrum. De hämtade elever. De satt med och lyssnade till lektionens innehåll. De lade sig aldrig någonsin i. De avbröt inte undervisningen och läraren som undervisade höll sitt fokus och sina elever, alltså avbröt inte sin undervisning. Om lärarna ville något tog de den lilla möjlighet till samtal med läraren då stunden gav detta. Aldrig någon som avbröt det som pågick. Jag har tänkt mycket på det här. Detta om att undervisningen är nummer ett.

Jag har skrivit om det i Nu Ler Vygotskij. Om respekten för skolans viktigaste innehåll: Undervisningen. Jag menar att vi lärare inte visar respekt för den. Låt oss tänka att vi sätter undervisningen överst. Det är den vi ska utveckla, den vi ska få eleverna att förstå, den vi ska värna och skapa. Undervisningen är elevernas levande möjlighet att lära av sin lärare. Då syns det i allt vi gör i skolan.

Jag har varit på besök i många klassrum. Det kommer in lärare som avbryter. Man tar ordet utan att fråga om det. Så snart någon annan vuxen träder in i klassrummet avbryter läraren sin undervisning. Lärare tittar upp och börjar prata med den som är där. Detta gör att undervisningen kommer i andra hand. Samtalet med eleven kommer i andra hand. Och eleverna i sin tur förstår det här. De vet att de inte är viktigast. De vet att undervisningen inte heller är det.

Jag talade med en lärare om vikten av att hålla undervisning. Det betyder att verkligen inte låta annat komma emellan. Den struktur som undervisningen ger skapar också fostran. Om tid för undervisning och ett gott innehåll erbjuds så kommer eleverna i tid. Nåja, det tar tid att genomföra de här förändringarna. Men det första är att läraren är i sitt absolut viktigaste uppdrag då läraren är där med eleverna.

Jag har varit i klassrum där klassrumsdörren öppnas flera gånger under en lektion. Ibland är det till och med så att lärare, vaktmästare, rektorer kommer in för att göra något, för att fråga något, för att kolla in om papper blivit inlämnade eller något annat. Ofta är det av sådant slag att det kan vänta. Men man väntar inte.

Är jag på besök i klassrum brukar jag räkna hur många gånger läraren blir avbruten av något som inte hör till undervisningen. Det är ofta läraren blir det. För att komma till rätta med vad skola är och kan innebära tror jag på de vuxnas respekt för varandras arbete och för undervisningen (elever och lärare i samspel) ska ha högsta prioritet. Samt medvetenhet om det skolan ska skapa för eleverna och lärarna.

Jag har också sökt värja mig mot att ge andra omedelbart tillträde till mina lektioner, dvs, att avbryta, för att jag sett och fått delta i andra modeller där lärare väntar in den möjlighet som kan komma att ges.

Om detta talar jag ofta. Lärare känner igen sig. Men ser det inte som något stort problem till att börja med. Det är först när lärarna blir medvetna om att lektionerna faktiskt blir avbrutna om och om igen som de inser att ”så här kan vi kanske inte göra. Det är ju den tid vi har med eleverna.”

Samtidigt skolar vi eleverna att förstå att lektionerna är viktiga för dem. Och vi misslyckas med att få dem att tro det. I alla handlingar vi gör visar vi hur vi tänker och hur vi tror på det vi gör. Om vi genast avbryter oss för lärare eller andra vuxna så är inte undervisningen viktigast. Om eleverna ska tro på det innehåll vi ger måste innehållet vara i absolut fokus för läraren. Det betyder att en hel skolorganisation följer den tanken. Vi kan aldrig fostra elever om vi själva inte låter ljuset falla också över oss.

Det här betyder också att eleverna lär sig göra som de vuxna de ser i skolan. Om man kommer in tyst i ett klassrum som vuxen visar man också eleverna hur man träder in i ett klassrum där undervisningen har börjat. Man tar sin plats och man följer med så gott det går tills läraren har avslutat och kan ge specifik uppmärksamhet åt den elev som behöver extra stöd såväl av social som lärande karaktär.

Jag minns en liten klass jag hade. Jag skulle undervisa i fyrtio minuter. Dyrbara var dessa minuter för eleverna och jag hade påbörjat min lektion där de började intressera sig för ämnet som var fokus. Samtalen började och lektionen var i min hand. Tre gånger blev undervisningen avbruten. Eleverna famlade efter koncentrationen och jag tappade den alla tre gånger.

Ja, jag skrev att det här kanske gör lite ont att läsa. Men det finns ingen skonsam övergång från filttofflor till nya skor. Man får skavsår helt enkelt. Låt oss få det!