Tänk att möta en dikt som drabbar oss innan vi kastas in i fakta och kunskaper som måste in i oss för att bli våra egna. Jag läser Daniel Boyacioglu diktsamling Allt om eld, 2016:
Jag snubblar på skarvar i språket
rätt ner i plurret
mellan kontinentalplattor och blir kvar.
Dom rör på sig och det blir dramatiskt.
När dom rör sig bort ifrån varandra
får jag svårt att välja kant.
När dom rör sig mot varandra blir det trångt, så trångt
över mina axlar
och jag får tänka på andningen.
Det var svårare förut men jag har lärt mig nu.
Jag har ju också min hiphopträning
från den tid då man fyllde takten med stavelser
och lärde sig andas på precis rätt ställe.
Men det var kallt i vattnet och det är tråkigt här.
Tänk att möta begreppet kontinentalplattor i dikten. Att slungas mellan närhet och avstånd genom kontinentalplattornas rörelser.
Hej HOPP!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
