Underbar text om skolorna i Argentina:
”Tacka vet jag skolorna i Argentina”, sa Pippi överlägset och tittade på barnen. ”Där skulle ni gå. Där börjar påsklovet tre dagar efter julovets slut, och när påsklovet är slut tar det tre dar tills det blir sommarlov. Sommarlovet slutar den första november, och sen har man förstås en dryg pers till jullovet börjar den elfte november. Men det får tas, för man har i alla fall inga läxor. Det är strängt förbjudet att läsa läxor i Argentina. Det händer ibland, att en eller annan argentisk unge smyger sej in i en garderob och sitter där i hemlighet och läser läxor, men tröste honom om hans mamma får se det. Räkning har dom inte alls i skolorna där, och om det är någon unge som vet hur mycket 7 och fem blir, så får han stå i skamvrån hela dan, ifall han är så dum så han talar om det för fröken. Läsning har dom bara på fredagarna, och då bara ifall det fins några böcker att läsa i. Men det finns det aldrig.”
”Ja men, vad gör dom då i skolan”, undrade en liten pojke.
”Äter karameller” sa Pippi bestämt. ”Det går ett långt rör från en karamellfabrik i närheten direkt in i skolsalen, och där forsar fram karameller hela dagarna, så barna har fullt upp med att äta.”
”Ja, men vad gör lärarinnan då”, undrade en flicka.
”Plockar av papperet på karamellerna åt barna, dumming där, sa Pippi. ”Du trodde väl inte att dom gjorde det själv? Sällan! Dom går inte i skolan själv ens en gång. Dom skickar en bror.”
Ur Pippi Långstrump av Astrid Lindgren, 1945 s.47 ff.
Jag tänker:
Pippi Långstrump kom ut 1945. Andra världskriget var över. Barns upplevelser kunde få lekfull rymd i Pippi Långstrumps värld, i hennes barnhem Villa Villekulla, i det lite vilda, det gränsöverskridande lekfulla, den spegel som måste hållas upp och poleras fram. Barnets styrka. Barnets lekfullhet. Barnets ensamhet. Barnets plats i världen. Oavsett vem barnet är. Barnets rätt att förklara världen ur sitt perspektiv.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
