Någon gång på 1900-talet undervisar jag mina treor - jag HÖGLÄSER och gestaltar NILS HOLGERSSON. Det vet jag bestämt att jag gör. I nästa bild finns nämligen en gammal örn som jag dammat av från något källarhörn i skolan, burit in i klassrummet och den örnen, den örnen fick bli Örnen Gorko... och den örnen... den berättade jag om så levande jag kunde. En elev önskade sig i julklapp att få åka till Mårbacka... och familjen for till Mårbacka. Det var en kille ifall ni undrar om killar läser och den där debatten...
Jag sprang ihop med en mamma från då-då-då-då-tiden. Min första klass. Och hjärtat hoppade till i brösten. Omedelbar elevanknytning kallar jag det för. Jag blir omedelbart en lärare till den eleven vars mamma jag har framför mig. Och jag tänker… funderar och ansvarar. Så blev det med skolan. Och – återigen tack för att du… och så kommer tårarna. En då-då-då-då-lärare möter en då-då-då-då-mamma och omedelbart är barnet där i fokus mellan oss. Det är lite vackert och jag är fortfarande berörd.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Det är vackert!