Att ärva en klass

ATT ÄRVA EN KLASS

Ibland får man ärva en klass. Det händer nästan jämt i skolan. Som lärare får man en annan lärares klass. Det är viktiga saker att ärva en klass. Båda lärarna måste erkännas. Den som lämnar sin klass måste få avnavlas ifrån den och den som ärver klassen måste få ta den till sig. Det är inte lätta saker alls.

Rent professionellt ska det här nog inte vara några som helst problem. Men emotionellt är det nog det. Den lärare som lämnar sin klass kan ha helt andra idéer om vad undervisning är och den som tar emot klassen kan ha en annan. Det är lite trassligt när olika teorier möter varandra i detta möte. Alltså det kan vara så att den ena läraren är utbildad i Piagets utvecklingstänk där åldern spelar en viss roll och den andra läraren är utbildad i Vygotskijs tänk. Det kan också vara så att den ena läraren är mycket fäst vid den gamla läroplanen och den andre är nyexaminerad med fullständig koll på LpO 94.

Sen har vi det där med eleverna. Lärare har olika uppfattningar om eleverna. Dessa kan komma sig av de olika teorierna eller den människosyn som den läroplan man själv följer presenterar. Och då krockar det vid mötet av eleverna. Den ena läraren kan ha en syn på ett barn på ett sätt och den andre läraren kan ha en syn på eleven på ett annat sätt. Vi skapar olika relationer till elever.  Professionellt måste vi tillåta varandra att förstå våra elever på olika sätt och att barn fungerar olika med olika lärare.

Det här är ett problem. Att vi ser så olika på barn och att vi gärna vill hålla vid vår egen idé om vad det är med eleven. Eleven är inte samma med alla lärare. Det är ingen människa. Vi ändras i och med att vi får nya förutsättningar i en ny relation. Elever har rätt att vara olika med olika lärare. Det är också viktigt att tänka på hur vi lämnar ifrån oss våra elever och hur vi förvaltar mötet med dem. Låter vi de gamla historierna kantas med elevens tillkortakommanden och felsteg så speglar det skolans kultur mer än lärarens.

Sen händer det obehagliga att den läraren som tog emot eleverna upptäcker att eleverna inte alls kunde det den avlämnade läraren hade sagt. Det är också spännande. Oftast är det mycket som eleverna inte kan trots att man undervisat om det, men det händer något mellan övergångarna. Oftast ärver vi klasser vid övergångar från låg till mellan (fast vi inte längre har det så) och till hög. Att kulturen i dessa stadier förändras och koderna måste läsas av på nytt och begripas pratar vi aldrig eller mycket sällan om.

Det är inte helt lätt att ärva en klass. Det är heller inte så enkelt att lämna ifrån sig en klass. Det kan vara spännande att verkligen fråga sig varför.

Frågor vid klassöverlämningar:

  • Berätta spontant om klassen
  • Berätta om höjdpunkter i något av det klassen har arbetat med
  • Berätta om din syn på läroplanen och kursplanerna
  • Berätta om hur eleverna antar utmaningar
  • Berätta om hur eleverna lyssnar till högläsning
  • Berätta om …

Om enskilda elever:

  • Vad har eleven för styrkor?
  • Hur är elevens inställning till skolan?
  • Hur ser elevens förståelse i engelska ut?
  • När är den här eleven mest intresserad och varför?
  • osv

Jag är inte intresserad av att få för mycket information av det negativa slaget. Jag vill hellre bygga upp något kring det skoluppdrag jag har. Oftast får man veta för mycket om elevens svaga sidor. För mig är inte det intressant innan jag själv skapat mig en uppfattning.

Inga enkla förklaringar – Skolans värsta klass!

Jag vill inte ärva en klass med orden – Det är skolans värsta! Den enkla förklaringen tror jag inte på. Och den köper jag heller inte rakt av. Att dra en hel klass med samma kam och utan att fundera över kunskaps- och människosyn är inte förenligt med professionalism.

******* Gensvar:

Björn Kindenberg kindenberg

RT @Korlingsord: Ännu ett inlägg från Körling: Att ärva en klass http://korlingsord.se/?p=13592 Tack! Ännu ett inlägg som gjort för mig 🙂

Det här inlägget postades i Formativ bedömning, Klassrummet, Läraryrket och lärarrollen, Misstagen, Pedagogik, Skolorden, Skolrättigheter. Bokmärk permalänken.

2 svar på Att ärva en klass

  1. mie skriver:

    ATT ÄRVA EN KLASS…..Själv har jag gm åren arbetat med 6-årsgrupper. I mitt samarbete med barnen och deras föräldrar, har klasser bildats. Alltså har jag ingen erfarenhet av hur det är ta emot en grupp som redan är en klass.
    Att ärva en klass som är den värsta. Det känns som åskadunder i mitt huvud och jag påminner mej om det året jag hade min ”värsta grupp”. Den grupp som såg ut att vara en helt normal grupp förvandlades till ”den värsta gruppen”. Jag var helt oförstående hur denna ”värsta grupp” kunde bli så skrikig och bråkig. Vred och vände på det mesta och så till slut fann jag kärnan i problemet. Det var jag själv som var största orosmakaren. Varje dag gick jag till förskolan med ”uppkavlade ärmar” och tog emot den högst normala barngruppen. Varje dag under 1:a terminen glömde jag att rusta mej med möjlighetsglasögon. Lika ofta spände jag tyglarna alldeles för hårt, glömde individualiseringen och sopade humorn under mattan.
    Perioden mellan terminerna fick jag upp ögonen på mitt arbetssätt. Det blev en smärtfylld prestigekamp med mitt inre när jag insåg hur trångsynt jag var. Hur jag lade skuld på barnen när det var jag själv och ingen annan som var den som ( i oförstånd) hade fel syn på barngruppen.
    En termin hade jag på mej att rätta till mina felsteg. Gissa om JAG lärde mej mycke’ av dessa felsteg?! JA!!!

  2. Lisa skriver:

    Gillar ditt ord, Mie, MÖJLIGHETSGLASÖGON! Ett vackert ord!
    Tänk om alla hade sådana glasögon? Då fanns det ingen ”skolans värsta klass” mer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.