Att få med sig eleverna pratar vi mycket om!
Lärandet är relation och stoff. Därför är det så viktigt att skapa relation i stoffet. Med varandra och till stoffet eller det fokus som är undervisningen. Att läraren modellar verkar relationsskapande i det stora, att läraren skapar textrörlighet utvecklar relationen till. Jag ser kommunikation som relation. Och för att kommunicera måste vi kommunicera något vi har att diskutera och formulera oss kring.
Faran är dock:
Att vi inte ser relationens betydelse. Utan att vi verkar relationskapande. Observera mitt ord – R E L A T I O N S – K A P A N D E! Vi skapar inte relation. Därmed försvårar vi lärandet. Relation handlar om kommunikation. Kommunikation handlar om relation till något. Vi är våra relationer skriver Tor Wennerberg. Klart vi är svarar jag. Och vi kan lista upp relationerna i klassrummet:
- relationen till läraren
- relationen till klassrummet
- relationen till stoff och undervisande fokus
- relationen till klasskamraterna
- relationen till just den klasskamraten
- relationen till den lilla undervisningsgruppen i klassrummet
- relationen till läraren och den lilla gruppen
- relationen till läraren och min klasskamrat och jag – när vi är tre
- relationen till lärarens modell
- relationen till matematikboken
- relationen till utsikten
- relationen till sig själv
- relationen till sig själv och just det här matematiktalet
- relationen till det muntliga
- relationen till det skriftliga
- relationen till det som sägs
- relationen i …
Jag ställer mig frågande till frågan om eleverna är med eller inte. Det talas mycket om den. Jag vill ställa mig frågan
– Är läraren med eller inte?
Den frågan är farligare! Men den behöver ställas!