Jag känner mig lycklig över min mobil och de sms som dimper ned i den. Många är av pedagogisk art. Det är en ynnest att få ingå i diskussioner. Nätet, mobilen och sociala medier erbjuder oss detta.
I helgen kom detta sms:
Eftersom det inte går att komma till ditt pedagogiska kök undrar jag om du har tid med mig i din pedagogiska telefon någon gång denna dag. Jag tvivlar på det jag gör och vet inte varför. Just nu skulle jag kunna tänka mig att jobba i en DVD-butik.
Jag tänker så om detta:
Jag vet inte hur många gånger jag tvivlat på det jag själv gjort, mina lärartankar och undervisningar. Jag vet inte hur många gånger jag hamnat i mina grubblerier. Jag har dock förstått att dessa har varit och är nyttiga. Jag ser det som att jag hamnat i en lärande grop där jag reflekterar och analyserar det jag genomfört och utvecklat. Jag hamnar alltid där inför något nytt och det jag önskar pröva. Det är självförtroendeutmanande och yrkesstötande… man tvivlar helt enkelt.
Ibland har jag tänkt att jag önskar kalla detta tvivel – professionens vagga – vi måste ned där. Vi måste det. Vi måste metakognitivt se på det vi gör och lyfta görandet till tänkande. Det är den enda vägen.Det är smärtsamt men oändligt nyttigt. Jag brukar aldrig rädas mina grubblerier efter att jag förstått hur de faktiskt bidrar till min utveckling. Däremot har jag bannat och förtvivlat den ensamhet jag upplevt. Det är ju i detta vi ska samlas och diskutera. Det är då vi kan utvecklas.
Psykologer har alltid handledning. De behöver det och utvecklas i gemenskapen kring dilemmat och professionen. Vi lärare saknar den. Det gör att vi alldeles för sällan får den yrkesdiskussion vi själva behöver. Det kanske vore något för skolpsykologerna och lärarkåren att mötas i. Det vore verksammare möten – mer lärande sådana.
Jag tror på våra metakognitiva grubblerier. Jag önskar jag kunde ta läraren i hand och säga. Du är ju mitt i ditt egna lärande. Det är ofarligt. Du letar efter tankarna till görandet. Och du ser det du gör men måste få tid att reflektera – du är stadd i utveckling. Lärandet är också lärarens. Jag har mycket stor respekt för lärares lärande. Det är mycket, mycket viktigt att erkänna sitt tvivel. Det är med stor respekt jag önskar samtala om detta tvivel.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Vilken insats du gör! Som vanligt! Hoppas såklart att du också har några bra kollegor att ringa när du själv behöver. Lycka till med samtalen!
I tvivel jag hamnat och i mörkret tänker jag att ”jag kan ju alltid märka persilja på stormarknaden”.Och vad händer, jo jag läser din blogg och ser lite ljus. Ljus som gör att morgondagen ser ljusare ut. Tack Kära Anne-Marie!
Men – vackra du – klart vi ska lysa ihop. A-M
Tack – jag tycker det handlar om gemensam utveckling. A-M
Tack för dina bra ord om tvivel, de kom väl till pass just idag. Jag ska komma ihåg, att tvivel är nästan lika med utveckling. Tack!
Åh, vad jag önskar att du fanns i min omedelbara närhet. Tänk vilka givande diskussioner vi skulle kunna hamna i. Det finns så enormt mycket jag vill veta och utforska.
Just nu är jag så vilsen, tvivlandes på min väg med vårt arbete i svenska. Jag har sååå ”grottat” ner mig i matematikens underbara värld och tappat bort mig med svenskan. Hoppas att jag bara är i ännu en utvecklingsfas och snart hittar tillbaka till en väg som känns utmanande och spännande.