Min farfar var verksam under den senare delen av 1800 talet och den första delen av 1900 talet. Han var kompositör. Han skrev också barnvisor. Felix Körlings barnvisor handlade ofta om vad han såg att barn hade för sig, hur de lekte och därför är bara de sagoberättande sångerna ihågkomna idag. Min farfar spelade psalmer i kyrkan också. Han var kantor och körledare. Då han satt i orgeln så visste alla att han satt där. Han kunde inte låta bli att trudilutta upp psalmerna en aning. För han såg barnen. Och till dem riktade han sina extra toner.
Och det säger mycket om den tid då Ellen Key och många med henne började se barnet som en helt egen liten individ med alldeles speciella rättigheter som att leka, få gå i skolan för att den kan vara just för barn.
Men jag tänker på barnets rätt att leka. Ja, vad ska vi tänka om lekandet, de små barnen uppväxt, deras nutid och deras vardagliga rätt att ta varje minut som den är, leka sig tidlös, förstå världen i lagom takt, springa ikapp och bygga något ute i skogen, en koja eller en romantisk lådbil a la femtio och sextio talet. Ja, det är dessvärre alldeles för lätt att bli romantisk då man talar om barns lek. Nästan som om den bara existerar i film – där det romantiska barnet åter kanske en dag kan träda fram klädd i Rousseaukläder i den vackra naturen – istället för den återupptäckta vuxna barnet som är en miniatyr av den vuxne. Alltså har bara sin litenhet, korthet, och sin lilla kropp som skillnad och i vilka vi kan fylla på efter krav och fantasi om det vuxnes plats i världen.
Jovisst, drilla barnen in i minsta minut, inga lekar, kraftiga ansträngningar att ge barn ett liv med fokus på framtiden där de kan platsa i en värld som kräver alltmer av människan, redan tidigt välja aktiviteter med nytta, och absolut radera bort den tid som så uppbyggligt ger utrymme för en och annan förlupen tanke och mängder av kreativitet. Bara tanken att få hoppa hoppsasteg och känna solen skina mot kinderna, spela kula mot en vägg … äta bullar eller spela fotboll. Ja, återigen blir jag romantisk kring barnet och barndomen. Det är inte så i vår
Det ska drillas. Inte killas. Det nyfikna och det lekande – var blir det av människan utan den lekande människan! Det kanske blir en lyx till vilka några barn får förmånen. Andra inte. Vi måste tala om både leken och barns rätt till sin tid.
I Lgr 11 syns ord om leken. Det gillar jag. Det är vi lärare som ska förvalta att orden får någon form av genomslagskraft i en tid som denna!