Lärarens rätt till sin professionella gräns

– Man borde göra …

– Skolan kunde behöva …

– Att man inte gör detta …

Ja, alla dessa tankar om vad som kan rädda skolan, utveckla skolan, betyda förändring för skolan kommer ofta till läraren. Det är synpunkter om skolan som kommer utifrån. Jag räds egentligen inte dessa förslag och tankar men om ”hjälp” och struktur ska ges skolan utifrån ett bristperspektiv blir jag reserverad.

Jag har under flera år beskrivit hur skolan utifrån sig själv kan polera fram yrkesstämma och professionalitet, alltså skolans ryggrad, där lärare tillskriver sig själva stor kompetens om hur barn och ungdomar lär och vad som krävs för att utbilda och utveckla skolan.

Skollagen träder i kraft idag: där får exempelvis elevhälsan lagstöd för att verka för lärandet. Detta välkomnar jag. Men för att mötet mellan lärarkår och elevhälsa ska utvecklas till en utvidgad möjlighet för lärandet bör lärarens yrkesgräns tydligare göras och markeras. Lärare har utbildning, kan eleverna och ska få äga sin professions kunskap. Det är mycket ofta som den förringas och det oroar mig. Samtalen kring elevens lärande ska verka tillförande; det pedagogiska ska möta det medicinska och det psykologiska. Det ska verka tillförande. Tolerans bör råda mellan professionerna. Höga hästar ska inte rida in i skolan. Nej, hellre gemenskap. Det professionerna äger ihop är styrdokumenten. Dem kan vi alla äga, diskutera ur och konsultera kring, samt elevens rätt att få utbildning.

Jag ser heller inte att svaren på skolutveckling kommer utifrån utan växer fram inifrån skolan. Frågorna kunde komma utifrån – Hur gör ni? Vilket vi nu har en läroplan och kursplaner som per definition lämnar den frågan öppen. Det finns inga svar i kursplanerna hur vi ska undervisa i svenska, bild eller teknik. Det finns naturligtvis gränser för lärarnas hur och dessa syns i läroplanens inledande och omslutande kapitel samt i lagtexten. Vi ska verka demokratiskt i en demokratisk skola. Det är ord och de ska genomföras och efterlevas.

I alla skolsammanhang där skolan yttras, omtalas och beskrivs står läraren oftast utanför. Det talas om skolan som om det gick. Ibland syns det mig som om det vore den lättaste saken i världen att förändra en skola. Frågan är varför det i så fall inte ännu ägt rum.

Det här inlägget postades i Barns rättigheter och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.