Bli som vanligt igen! Om nyheterna!

När ska det bli som vanligt igen? Jag minns då Estonia sjönk. Jag var så anhörig att jag inte kunde följa nyheterna på det distanserade sätt jag tidigare följt dem. Jag fick förstå hur nyheterna är Tsunamivågor för den som de verkligen berör. Nyheterna om Estonia – de var för mig och de betydde något helt annat än alla de nyheter jag blivit mycket berörd av.

Jag var chockad. Kroppen tog hela utrymmet. Ibland såg den ut som kyla. Distans. Men så vek sig benen under kroppen och jag föll ihop. Och nyheterna – de kom osorterade in i vilken form som helst.

Det tog inte dagar, timmar eller minuter att förstå verkligheten – det har tagit år, veckor och månader. Den enda mening jag förstod var – Hon är död!

Jag minns att jag sög in allt som sades som om det inte fanns något raster mellan det yttre och det inre. Jag minns att jag upplevde de för mig sanna och mycket känsliga reportrarna och de som bara sa något för att säga något på en tidningsplats eller i en studio. Jag vet att vissa reportrar tog jag till hjärtat medan andra försvann med ord och bild för att de skodde sig på det som ägt rum. Jag vet att politiker försökte säga något och göra politik medan jag satt där jag satt med en livserfarenhet som klev över tröskeln från distans till absolut närhet.

Jag behövde också nyheterna. Behövde dem.

Jag lät nyheterna forsa in i mitt hem som om nyhetsflödet inte längre hade något bogvisir som satte gränser för vad jag orkade eller kunde tro på. Jag var i chock. Jag var utan ord. Jag var bara olyckan närmast. Medierna kunde ge mig ögonblicken jag både ville vara utan och absolut måste ha.

Idag tänker jag så igen. Norges enorma olycka, tragedi och dåd kommer ut till oss alla via medier. Jag känner med den mamma som söker förstå, söker hålla samman, söker någon slags innehållsförklaring, någon slags första möte med det ofrånkomliga att hennes barn är borta. Bilderna i morgontidningarna får mig att darra, skaka och sörja. Texterna från de unga på en idyllisk ö är mardrömslika och får mig att vilja famna vilken växande unge som helst för att säga att världen är mardrömslik ibland men att vi människor måste mötas, se och vara för varandra – och att det goda finns i våra möten.

Och vi måste vara människor vi vuxna, knacka på där det är tyst, finnas kring det som är växande svårt, inte lämna och överge. Barn och unga behöver vuxna. Sörjande människor behöver inte sorgens ensamma stigma utan händerna som plötsligt sträcker sig över ett fikabord och lägger värme på en arm. Verkligheten berör varsamt.

Och sorgen – den är aldrig delbar. Att dela sorg är omöjligt. Att finnas i sorg är däremot möjligt. Den som är i sorg delar heller inte med sig. Jag kunde inte dela med mig av min sorg. Jag kunde inte dela den alls. Alla utanförord tycktes aldrig någonsin förstå vilket brott som öppnats med ett bogvisir på Östersjön. Däremot kunde närvaro ge mig möjlighet att vara i verklighetens nu. Men bara korta stunder. Jag var därmed tidlös. Utan tid. Utan språk. Jag förlorade en mamma.

Den strider inte mot någon ordning. En mamma förlorar man … men ett barn?

Jag ser hur människor bjuder sina axlar att vila mot. Jag ser hur mina vänner på facebook vilar sina tankar mot sina vänner och delar länkar om Norge. Jag hör samtalen på promenaderna där människor är just så allvarligt grubblande som dådet kräver. Jag tänker på morgondagen. Den som måste vara för oss alla. Också de som inte längre får vara med. De som tagits ifrån oss alla. Våra medmänniskor.

Och då reportrarna kommer att tala om hur människorna börjar gå på Oslos gator igen – är ingenting vanligt igen – ingenting.