Pusslet i min barndom – något trasigt kunde bli helt igen

Jag minns då jag gick på daghemmet. Där fanns pussel. Jag älskade att ta bort alla bitarna,  som om världen gick att ta itu för att sedan sätta tillbaka igen och rätta till delar till helhet. Det som först var helt, blev trasigt och sedan helt igen. En slags trygghet att kunna bemästra något. Min uppväxt var många gånger ”trasig” och jag behövde ”reparera” den. Pusslet gav mig möjligheten om och om igen.

Som barn var jag ofta på sjukhus. Jag låg nedbäddad större delen av sjukhustiden men fick gå en timme om dagen till lekrummet. Där fanns pussel. Det var ett äventyr för hjärnan att upptäcka att jag kunde lägga dem. Jag minns tillfredsställelsen när jag var klar. Nästan som ett lyckligt tillstånd. Det trasiga var helt igen. En slags symbolik uppfattar jag det som idag. Jag var sjuk. Jag skulle repareras. Jag skulle bli hel igen.

I klassrummet hade jag ett bord för ett stor pussel. Eleverna gick i fyran. Inte sällan var det konflikter på rasterna och när klassrumsarbetet var igång kunde de elever som hamnat i en konflikt få stå en stund vid pusslet och hjälpas åt att lägga det helt igen. Först lite ovilliga men uppgiften gjorde dem gemensamma. Något trasigt kunde bli helt igen. Relationen utvecklades och eleverna började småprata med varandra.

Igår läste jag Mats Olssons fråga om pussel i gruppen Förskolan. Det väckte minnen och på ålderns höst och med distansen också en viss förståelse. Pusslen hanterar en helhet, delar och visar att något som tas sönder går att reparera och göra helt igen. Detta viktiga arbete vi behöver göra lite då och då. Reparera relationer. Reparera i en trasig barndom. Reparera en nära värld.

Som barn såg jag hur människor runt omkring mig reparerade det trasiga. Mormor lagade strumpor och sockor. Jag minns hur jag kände lagningen i sockan jag hade på fötterna. En liten klump av extra trådar som lagat ett hål. Ett öra från en kopp limmades tillbaka med omsorg och sedan fick koppen en särskild behandling eftersom den en gång varit trasig. När jag var liten övergav man inte det trasiga. Man försökte laga in i det sista. Sen accepterade man att något hade lagats. Det blev en del av tingens historia. Det blev en del av barndomens innehåll. Ett skrubbsår behandlades med bomull och varmt vatten. Någon blåste varm kärlek över knäet och så det slutliga beviset som kom med ett plåster. Här pågick lagning och reparation.

Pusslet var en del av att laga och göra helt igen. Om och om igen lärde jag mig det.

Pussla på! Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

This entry was posted in Ämnet bild, Barns sorg är randig, Grupparbete, Känslor, Klassrummet, Ordning och reda, Strategier, Utbilda i ordning och reda and tagged , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *